Tillsammans är man mindre ensam

Fredagkväll. 

Olika ord, sekvenser och meningar sitter kvar i mitt huvud från de olika intervjuerna. Nu har vi varit här i ungefär 5 veckor och utan att jag riktigt märkt det har jag lärt mig en massa nya saker, de ligger i bakhuvudet och guppar, kanske inte så tydliga men de finns där. Dyker upp i mitt medvetande då och då och bearbetas ett par varv.

Någon vi pratade med jämförde thailändska mentaliteten med den västerländska på ett sätt som jag tycker är intressant och även håller med om. Hen sa att om man är med om något traumatiskt i Thailand, till exempel att ens förälder försöker döda en eller att man blir våldtagen, då finns det som bara ett alternativ, och det är att acceptera att det hände och sedan gå vidare med livet. I väst så ska saker ältas, pratas om, vridas och vändas på till tusen. Personen ifrågasatte om det verkligen är det bästa sättet? Jag är ju inget större fan av terapi, eller jag tycker så klart att det behövs i vissa fall men att det överanvänds hos oss i väst, så jag köper tankegången. Jag gör det. Här kan de inte kosta på sig att älta allt i en evinnerlighet samtidigt som livet rinner förbi... ändå lyckas många leva lyckliga trots att de gått igenom stora livsdraman. Lyckligare än många hos oss i kalla Norden? Kanske för att de inte anser att de har något annat alternativ än att lämna det bakom sig.  (Observera att jag icke säger att detta är en universell sanning som gäller ALLA. Men, det erkänner jag, i somliga fall tror jag att terapi stjälper mer än hjälper).

Ett annat västvärld-fenomen är ju att sätta diagnos/etikett på alla människor. Min tanke är att en del "åkommor" bara handlar om att vi är olika, istället för att skapa diagnoser för allt kan man väl ibland nöja sig med den övergripande diagnosen "människa"... Alla känslor som ryms inom oss, klart de slår bakut ibland. Jag vill inte bagatellisera något för jag kan inte klampa runt i alla andra människors skor och känna det de känner, jag tror bara att det i paketet "människa" ingår ett så himla stort känslospektra: Att man reagerar på ett eller annat vis behöver inte betyda att det är "fel" på en. Ni vet, folk som pratar för lite lider av ditten, folk som pratar för mycket lider av datten. Eller, så föds vi helt enkelt olika? Det tredje och sista jag vill skriva ur mig är att vad jag många gånger skulle vilja ordinera är detta:

 

Många gånger tror jag att det människor behöver är någon som lyssnar, som en konsekvens av att människan isolerar sig mer och mer... och att ensamheten och bristen av dialog i vardagen får människor att söka sig till dem som har till jobb att lyssna. Alla behöver någon som lyssnar. Ensam är stark! ...men stark är ensam. Hm, ja som sagt. Det här projektet sätter tankarna i rullning. Hur hamnade vi här?

Nyss badade vi i havet. När vi klev ner sken solen och vi var vanliga människor. Medan vi var i vattnet gick solen ner över oss, färgade himlen rosa precis som igår och avslutade med att tända en handfull stjärnor över oss. Skönheten världen har att att bjuda på, var man än befinner sig, är en av anledningarna till att det är så fint att leva. I vattnet pratade vi dåtid och framtid. Om ett år har vi vår kandidatexamen. Vilket masterprogram vi hamnar på sedan får den högre makten bestämma. Jag tror ju att den där makten finns nära en hela tiden, så kanske hörde den när vi pratade. Kanske spelar det någon roll, kanske inte.

Jag sa: tänk om jag hade tackat ja första gången jag kom in på det här programmet istället för att skjuta upp det ett år? I så fall hade jag hamnat i en annan klass med andra människor. Och framför allt: Då hade vi med största sannolikhet gått miste om varandra. Vi enades om att den där högre makten hade nåt att göra med det också. Tack högre makt som hjälpt mig välja rätt väg så många gånger. Ibland är det rätt att tacka nej! Om inte det här är beviset för det så vet jag inte vad.

När vi klev upp var vi russin.