Södertörn

Jag har inte sagt nåt om hur det var på Development Days. Det måste ske känner jag.

Development Days är Sveriges enda arbetsmarknadsdagar för dem som vill jobba med bistånd, internationella relationer, och så vidare. Mycket bra att de finns! De ägde rum på Södertörns högskola.

Vi tog tåget snortidigt Keren och jag, byte i Uppsala och sen av i Flemingsberg. Vi hann precis i tid till morgonseminariet med Världsbanken. Han som var deras representant såg EXAKT ut så som jag föreställer mig att Världsbanken skulle se ut om den var en människa. En sliten men stilig karl som man inte riktigt känner att man kan lita på men som man ändå tycker om. En riktig Zeke Varg.

Han var jättebra och det var intressant. Min bild av Världsbanken är inte jättepositiv trots att de säkert har ändrat sina policys, som de påstår, men att höra dem ge deras bild var givande. Jag känner om WB lite som jag känner om EU, jag gillar inte hur det funkar men skulle för den delen kunna praktisera där, för att få se hur det är "på riktigt" och för att kanske (hej naivitet) kunna vara med och påverka stället till det bättre. Huvudkontoret ligger i DC och där jobbar ungefär 8000 personer plus "vanlig" personal, en hel del alltså! Man kan få praktik där men det är sjujäkla tufft. Jag stannade kvar efteråt och frågade Zeke Varg om man kan söka medan man väntar på att börja en master, det gick bra det. Så-att... söka ska jag väl i alla fall, för skojs skull.

Sen lyssnade vi på Kaospiloterna, Kaos Pilots, en skola som verkar vara helt grym. Inget för mig i detta skede av livet men skickar gärna tipset vidare till andra.

SEN.

Hans Rosling.

Jubel och busvisslingar, applåder och hejarrop.

Han började att prata om okunskaperna, slängde ur flera påståenden med olika alternativ där man fick räcka upp handen och rösta på det man trodde var rätt. De flesta röstade fel, men inte jag, eftersom jag har rätt bra koll på läget rörande de frågorna. En fråga var t.ex. hur det är med barnafödandet  världen; ökar antalet barn stort, ökar antalet barn litegrann, eller ökar antalet barn på jorden inte alls?

Jag svarade "inte alls" och hade naturligtvis rätt, då det föds i snitt ett barn per vuxen / två barn per par. De flesta tror att antalet barn på jorden hela tiden ökar. Till exempel kungen. Han tror att vi kommer vara 21 billioner så småningom! Vilket han sa i ett tal för inte så länge sedan. I själva verket kommer vi öka till 10 billioner och sedan stannar ökningen av, eftersom det som sagt föds ett barn per vuxen. Ja, och så pratade han om annan statistik och en massa intressant om hur världen ser ut och kommer att bli. Skitintressant plus att han är så himla rolig.

"Jag älskar pengar! Ja, alltså inte pengar i sig utan allt gott man kan göra med dem. Människor som tycker att pengar har ett egenvärde måste lida av någon personlighetsstörning".

Jag älskar dig Rosling, och blev rosig och rusig av att hälsa på dig.

Sisådär, nu ska jag Thailands-packa. En vecka kvar blott.

Inom parentes

Slå upp ordet fånglad i en ordbok och möts utav detta fejs.

Japp, jag fick inspirationen från Ch och hans ägg, men att inte stjäla den idén hade varit straffbart. Ja alltså det här är fortfarande en reseblogg, men saker som skakar om en i märg och ben och liksom påverkar hela ens liv ända ut i fingerspetsarna kan liksom inte ignoreras.

Idag blev Leksand klara för elitserien och bara den som delat våndan jag har haft i mitt bröst de senaste sju åren kan förstå hur det känns just nu. Sju år av smärta. SJU ÅR. Känslan som bor i mitt bröst idag går inte att sätta ord på men den är stor, vacker, och elektrisk. Gåshuden när jag lyssnade på radiosändningen skapade sådan elektricitet att jag hade kunnat driva en transformator.

Rötterna går liksom så långt tillbaka, sydde den här tröjan för att jag så gärna ville ha en matchtröja. Jag var 10 år, hatade syslöjd men gav inte upp och nu gör den här tröjan mig tårögd. Det här året kommer verkligen bli otroligt svårt att slå. Att få höra ljudet av en dröm som går i uppfyllelse är man inte bortskämd med, jag är ödmjuk och tacksam för att jag fått uppleva detta.

Hittade den här bilden på nätet, jag bara älskar den. Kärlek som får hjärtat att göra små piruetter av eufori. Vi är tillbaka.

 

Vad gör du med mig 2013?

2013.

Det här året har börjat så bra att jag nästan blir orolig. Betyder det här att en smäll snart väntar eller är vissa år helt enkelt så här galet bra?

Det är liksom så många drömmar och mål som blivit besannade och uppfyllda eller i alla fall påbörjade. Stipendiet från SIDA. Gått ner till min favoritvikt med hjälp av LCHF, svisch sa det - och jag känner mig äntligen som mig själv igen. Klart med 7 veckor sommarjobb på Mig.verket, där jag trivs så himla bra. Kommit igång med satsningen på Tjejklassikern, med Lidingöloppet och Tjejvasan som första anhalter. Fick en fin slant tillbaks på skatten som passar utmärkt eftersom jag just köpt mig en flygbiljett till Amsterdam och en hembiljett från Paris. Två städer jag alltid velat besöka, nu så! Dessutom gör jag det i sällskap av en så himla fin mänska, som innan vi far ut i Europa gör en veckas stopp hos mig i Sverige. Ja, och störst av allt är som alltid kärleken, och min största kärlek är som alltid Leksand. Ska min högsta önskan nu äntligen slå in? Åt fanders med världsfred och önskan om toppbetyg, att få upp dem är allt jag kan be om. KANSKE händer det i år! Ja herregud.

Jag är rädd som alltid, när kommer bakslaget? Eller är detta belöningen för att jag förra året slet så innih-vete och rodde i hamn en massa omöjligheter?

Något speciellt är det helt klart med detta år.

Jag ser ljuset men också slutet

Ja, man kan ju rent filosofiskt säga att hela livet är en resa, med diverse stationer man passerar... vissa stannar man vid bara en kort kort stund, andra ett längre tag. 3,5 år till exempel. Snart är det bara ett halvår kvar av Gävle-tiden, sjukligt. Det känns som att jag, precis som på bilden nedan, ofta befunnit mig i bakgrunden och varit lite suddig i kanterna. Självvalt liksom, det är väl lite så jag funkar. Och jag har trivts där.

Håller förresten med till hundra procent om att utbildning är nyckeln. Kärlek eller solidaritet är viktigt men mot de mörkaste av krafter är det ändå utbildning och kunskap som är de bästa vapnen. Man måste inte gå i skola för att utbilda sig eller finna kunskap, kunskapen finns överallt. Värt att poängtera.

“There is but one coward on earth, and that is the coward that dare not know.” /DuBois

 Just så är det.

Swisch säger det. Så är det som är nu förvandlat till ett minne och det som var då. Ett år sen snart som det här fotot togs. Jag var långhårig nervös och glad. Ett år sen, alltså.

Jag får svindel i hjärnan, hjälp.

International Social Work Day

 Egentligen var den igår men vi firade idag istället.

Kollade på dokumentären 'Stealing Africa' och diskuterade en massa. Jag tyckte valet av film/dokumentär kändes sådär, man har sett ett antal just såna dokumentärer sen man var 11 så man kan liksom problematiken... tror ingen som pluggar ISW grubblar över hur det kan komma sig att världen ser ut som den gör, det har man vetat länge. Jag vill däremot veta mer om hur just jag kan påverka det, för det vet jag att jag kan.

Vi fick i uppgift att skriva något vi tycker är viktigt på ett A4-papper, och jag valde att skriva 'take a stand'. Det känns viktigt tycker jag. Jag är nöjd med hur förmiddagen artade sig, tråkigt att inte fler dök upp bara. Men men. Studenter från alla tre årsklasser fanns i alla fall på plats. Inspirerande och lite småsjukt samtidigt, det är VI som är sistaårs-studenter nu!

GRATTIS TILL OSS ALLA! VI ÄR BRA!

 

Ord!

Jag säger bara: TACK.

En underbar sak med livet är att saker som inträffat för längesedan i ens liv ibland liksom gör ett återbesök och påminner en om alltings... sammanhang? Jag vet inte. Allt är som ett pussel, inte sant?

Det jag luddigt försöker förklara är att jag i morgon ska åka till Stockholm och se min husgud, hjälte, idol, live! SOM jag har längtat efter att chansen skulle dyka upp! Och det fantastiska med livet är att jag helt hade gått miste om detta, OM det inte vore för att jag en gång i tiden jobbade och bodde i Sthlm, och att jag då (2005?) genom detta jobb lärde känna en Emelie, som jag senare, när fenomenet Facebook intog mitt liv, behöll i mitt livsnät via just den kanalen. Tack vare det vet jag nu om att Development Days 2013 kommer äga rum på Södertörns Högskola i morgon och onsdag. Emelie sitter nämligen med i kommitén som ordnat allt detta och har postat flitigt på FB som sig bör.

Och vem kommer till Development Days om inte självaste Hans Rosling? Denna gigant bland giganter.

05.39 går Upptåget och det får jag inte missa, för på tåget sitter Keren och 08.30 blir det seminarium med Världsbanken. Även SIDA finns på plats, och Kaospiloterna och FN och OmVärlden och UD och Folke Bernadotte Academy och Falling Whistles och jag önskar så att jag kunde köra en tvådagars. Men en dag är bättre än inget.

Jag ska få se Hans Rosling. Fy fan va ballt. Återigen, FB har sina jobbiga sidor men när sånt här händer, då ba... tack. Tack tack tack.

Klockren analys

Det här är min favoritbild från kursen. Titta var Sverige är. Titta hur ensamt det är, lilla Sverige. Titta var de flesta andra länder är. De har som sällskap av varann. Varför skulle då Sverige ständigt ses som det normativa? Vår individualistiska drömvärld må vara vår dröm (bara ni inte räknar in mig), men det betyder inte att det är något som alla andra ska rätta sig efter eller sträva efter. Håll i er nu, men vi representerar faktiskt inte normen - som synes.

Stänger en dörr för att öppna en annan

Lördag morgon. I Gävle är det minusgrader men solsken och jag gör mig redo för att hitta till Afrikagruppens nya second hand-butik, som öppnat på Söder.

I förrgår var vi till Elinda och vaccinerade oss, jag fick Tyfoidtabletter och Nessica fick två sprutor med ditten och datten. För mig blev det en kväll med feberfrossa och sken-ont i armen, den gjorde ont fast nålsticket inte ens fanns där… fast jag klandrar inte min kropp för att den gjorde uppror, vaccin OCH att svetta sig igenom kvalseriepremiären på en och samma gång. Säg den kroppsdel jag inte skulle offra för att få vara bland de två topplagen i slutet av denna tortyr-serie… ta en fot, jag har två. Eller ett öra. Bara du/ni/ers högre maktskap låter oss vinna, vi vars hjärta är blått och vitt.

Och Gävle-äventyret är snart över, känns konstigt att den här lägenheten snart ska stå tom igen. Jag har vant mig vid att somna med en fantastisk vän bredvid mig, dricka mängder med te och prata hela kvällarna, med tända ljus överallt. Kandelabern tuggar nu i sig de sista 5 ljusen av 50 men jag har redan köpt ett nytt storpack som väntar på att få brinna ut. En sorglig mening men sann. Vi har slagit fast att det finns två varor det aldrig kommer vara brist på innanför dessa väggar så länge vi bor här: Te och stearinljus. Någon teve har vi inte och inte internet heller (mer än i luren). Nessica stickar, målar och läser. Jag läser och skriver. Själen jublar.

Hur duktig?

Den här helgen är jag dock ensam här. Läser, springer, hm... läser. Vi har ingen sänglampa så istället får man ha kandelabern bredvid sig när man läser, känner mig som Miss Bennet själv haha, när jag druckit upp mitt te, lagt ner boken och blåst ut de fem ljusen.

I veckan var vi på skolan och skrev på intygen också, och lämnade bankuppgifter. MFS-stipendiat, galet... Nästa vecka kommer 25 000 hamna på mitt konto, vilken sjuk känsla! Sjuk men härlig. Då är det bara att lägga i en högre växel och boka flygbiljett och så vidare. Köpa diktafon, analysprogram till datorn, med mera med mera.

Men det är sen och nu är nu. Nu ska jag försöka gå ut och fånga den där berömda dagen. Och förhoppningsvis även en och annan retro-klänning.

Samma visa om igen

Tillbaka i Gävle sen ett par dagar. Reflekterar över kursen. Den visare verkligen hur pass många områden som går att koppla till begreppet utveckling, eftersom vi alla kom från väldigt varierande akademier. Där fanns personer som (om minnet inte sviker mig) studerar ekonomi, idrott, agronomi, statsvetenskap, affärs-nånting och så vidare, som ska undersöka allt från träd och insekter i Uganda till affärsklimat i Kina.

Det var intressant att höra saker ur deras synvinkel men jag fick också bevisat för mig hur mitt kära område, internationellt socialt arbete, kommer att få kämpa för sin rätt. Alla kursdeltagare fick senaste numret av OmVärlden, där man tog upp vad olika chefer inom bistånds-branschen tjänar. Generalsekreteraren för Amnesty tjänar t.ex. 54 100 i månaden, Rädda Barnens generalsekreterare tjänar 83 000 i månaden, och så vidare. Min reaktion är att jag trodde de skulle tjäna mer, vi pratar trots allt om högsta högsta hönset, men jag hörde istället andra ifrågasätta om det är ”rätt” att de tjänar ”så mycket”. Ja jag vet att jag skrivit om det här förut, jag blir bara lite trött... Jag tänker att inom andra branscher kommer toppcheferna tjäna bra mycket mer, men det reflekterar man visst inte över på samma sätt, för där ”får” man ha bra lön? Jag tänker att jag kommer lägga ner minst lika mycket tid på mina studier och min karriär som de inom andra branscher och OM jag någon gång lyckas ta mig upp längs karriärstegen så nog sjutton kommer jag (och alla andra i samma position) vara värd pengarna om det skulle finnas några där.

Jag tycker bara att diskussionen är knasig, kunskap ska alltid värderas och bara för att man rör sig inom ämnet bistånd så betyder inte det att man inte har rätt till en bra lön… Så det så :)

Härnösand - Första dagen

Nu är jag och Nessica på förberedelsekurs i Härnösand, på Sida:s kursgård. Dagarna är minsann långa, 8-21! Så jag är dödstrött just nu... men börjar inse det otroligt galna, att jag kommer vara i Thailand om en månad. Om nu allt går som det ska... denna ständiga oro... men den definierar vem jag är så jag har lärt mig att leva med den.

Mycket idag kändes som upprepning på det vi pluggat i snart 3 år. Jag är sjukt nöjd med att de tog upp det här med bistånd, även om det är helt logiskt och även om det (förhoppningsvis) är nåt som alla kan räkna ut genom att tänka lite så skadar det inte att säga det igen:

Den som tjänar mest på bistånd är givarlandet. Rika länder tar hem 10 gånger så mycket som de ger i bistånd; återflödet ligger på 1,6 triljoner dollar. Alltså, DOLLAR. Bistånd genererar i och med det mer pengar för givarländer än vad det skulle kosta att eliminera fattigdom.

DETTA är vad jag (ursäkta språket) skulle älska att trycka upp i fejset på alla de människor som hävdar att Sverige förlorar pengar på att ge bistånd eller att vi minsann borde dra ner på det. HUR kan vissa människor undgå att fatta att det är något Sverige tjänar på?! En medveten strategi kallas det. Problemet är bara att såna människor som tror sånt skit är samma sorts människor som gärna undviker upplysningar, ökad kunskap och information... Jaja, tack Sida för att ni har med det i utbildningen, snacka om bonuspoäng från min sida. Som sagt, har man någorlunda många får i hagen räknar man ut det själv, men hur många kommentarer har man inte fått om att "Sverige ger så mycket i bistånd, oj oj oj, har vi verkligen råd med det?".

Ja.... Nej... jag ska bara vara tyst.

I backspegeln

 Så, snart har det gått två månader sedan jag kom tillbaka. Funderar över vad som hänt sedan sist.

I kronologisk ordning skulle man kunna säga att jag kom hem till ett snöigt Sverige där ett besök hos morfar var första anhalt. Blommorna från mig och syskonen var översnöade men fanns ändå kvar. Skönt att se dem.

Tre dagar efter landning hade jag min redovisning och lyssnade på mina klasskamraters, berättelser från jordens alla hörn. Inspirerande och gött att träffa alla igen!

Träffade brudarna och även lilla Valter-parveln. Öppnade finfina klappar; mina syskon känner mig sannerligen!

Gick på en fantastisk Horndals-revy.

For till Östersund och bodde med Nessica och hennes mamma i en vecka, där Frösön/Östersundet bjöd på skidor och långfärdsskridskor.

firade mamma som fyllde 65, hon fick skidor:

jobbade på MFS-ansökan, började en ny kurs. Sedan påbörjades operation hitta lägenhet i Gävle. En annons på blocket och det var klart. Flyttade in i en fin etta den första februari, med Nessica. Fanns i Horndal med jämna mellanrum, och följde med på babysim en av dagarna.

Träffade Ch och gick på en onsdagskonsert. Sedan, dagen efter, hockey. Mina pojkar vann.

 

Kryssning med tjejera, mycket lyckat. Mycket hemmatid också. Ut i skogen och grilla korv och åka spark.

Lugnet.

 

Upplevde ett dop som blev ett bröllop, så fint och hjärtevärmande.

Mamma hälsade på i veckan, igår kom tjejerna och hälsade på också och så gjorde jag ett par trevliga bekantskaper framåt kvällen. Det är väl ungefär det som hänt. I urval så där. En par rekorderliga veckor, minsann.

Gott så.