Fyra veckor - Fångad av en stormvind

Sandy har varit här och hälsat på, men nu har hon dragit vidare, och allting återgår till det normala. Igår och i förrgår rådde utegångsförbud i stort sett, bussar och tunnelbana stod som sagt stilla och de flesta jobb var stängda. Eller ja, man fick jobba så gott man kunde, hemifrån.

Jag åkte till Columbia Heights i måndags morse, innan stormen kom hit på allvar. På undervåningen var det fest, champagne och karaoke som gällde, på övervåningen film, te och ananaspaj signerad Elin. Jag valde övervåningen, lugnet. De sista karaoketonerna rullade ut vid halv tre på natten dock så jag tror att stormfesten blev en succé, haha. Kan även tillägga att de var igång igen runt åtta-nio på morgonen. De gillar verkligen karaoke i det där huset.

Helgen var högst familjär, förutom att besöka Portias mamma i lördags så hann jag även med att hälsa på Phils föräldrar på söndagen. Ja, och innan dess följde jag med Danny till hans skola, där det var Pumpkin Patch eller va det hette. Portia var uppskriven på att volontära i biblioteket så jag gick runt med Danny och snurrade lärar-roulette, målade pumpa, kastade pumpabasket och sånt där.

Idag är det Halloween och tanken var så klart att bus-eller-godis-vandra med Danny, för att få uppleva den biten. Vet inte än hur det blir nu efter stormen och så.

Jobbet rullar på det med, jag minns inte vad jag skrivit och inte, men i fredags träffade vi Nomi Network och där kan man snacka drivna tjejer. Deras verksamhet finns till exempel i Kambodja, hej C-uppsats, här ska grävas. Måste i alla fall kolla upp möjligheten. 10 nej är bättre än inget liksom.

Nu börjar klockan närma sig åtta och jag har en del att läsa igenom innan det är dags att åka till kontoret, glad halloween och hoppas vinterdäcken sitter där de ska, det ser lite halt ut hemma? Den här stan är lite galen förresten, ena dagen är det typ 15 grader, sen slår det till och blir 27 och man svettas ihjäl, sen är de nere på 8 igen. Och så upp på 20. Man fattar ingenting och vet aldrig vad man ska ha på sig. Dock sägs det att förra veckan var den sista med finväder, från och med nu ska jag räkna med under 20. Måste köpa vantar.

Storm

Stormvarning, vindbyar, stängd metro, grenar som flyger, inga bussar, ingen skola, massivt regn, yada yada yada...

Men nu till det viktiga.

"Jag menar istället att varje svensk som väljer att bo i Sverige har rätt att slippa bo i ett invandrardominerat område. Oavsett inkomst oavsett förmögenhet. Det är en mänsklig rättighet."

Sagt i riksdagen av David Lång (SD). Såg det precis på Youtube och jag är lite skärrad, men också lite nöjd över att det finns dokumenterade bevis att trycka ner i halsen på dem som påstår att SD inte är rasister.

Stormen där ute kan aldrig mäta sig med den som pågår i mitt hjärta var gång jag ser något sådant här.

Jag kan flyga, jag är inte rädd

Det är inte galna dagar med wow-upplevelser som berör mig mest, utan det är vardags-dagarna som verkligen får mig att reflektera över hur j-vla fantastiskt livet är. Vissa stunder kan jag liksom inte sluta tänka på hur tacksam och lycklig jag är. Jag har snart varit här en månad och den här resan börjar sätta sina spår i mig, på allvar. Att utsätta sig för sådant här får en, i alla fall mig, att växa nåt enorm. Inte bara på det personliga planet utan också bilden av min omvärld växer, all kunskap man tar in, alla intryck och reflektioner.

Jag är så glad att jag gjorde det här. Det kostade mycket i kraft och pengar men vill man något är det värt all ansträngning, och pengar, vad är det? Jo, något vi använder oss av för att överleva. Med betoning på leva. Och jisses vad jag lever just nu.

Nu har jag gjort några resor i mitt liv och det känns skönt att tänka tillbaka och inse hur mycket starkare man gått och blivit med åren. Jag tänkte på det här om dagen, när jag blev utskälld i telefon bara för att jag bad en kvinna att bokstavera sitt efternamn. "THAT SHOULDN'T BE NECESSARY FOR SOMEONE WHO HAS ENGLISH AS HER NATIVE LANGUAGE!!!" skrek kvinnan, och jag ville svara att "Well, about that..." men jag lät bli. Jag sa nåt trevligt istället och när jag lagt på skrattade jag. För ett par år sen hade det förstört min dag och jag hade känt mig kass. Nu ser jag det bara som nåt komiskt, men också ledsamt, tycker synd om kvinnan som måste bli arg för något sådant.

Dessutom är jag inte lika nervös längre. Jag var nervös över att åka hit, ta steget, men jag var aldrig riktigt nervös över att träffa chefen, eller över huruvida jag skulle klara av praktiken eller inte.

Jag har lärt mig att jag kan klara av det mesta (precis som alla andra), för man behöver inte vara bäst på det man gör för att det ska gillas. Jag behöver bara vara tillräckligt bra. Vår underbara lärare Lis-Bodil brukade säga att "it doesn't have to be perfect, it just has to be good enough", och det ligger så mycket i det.

Däremot tänker jag aldrig sluta sikta högt, så högt det bara går. Men det är inte för att jag känner mig tvingad eller pressad utan för att jag älskar det. För att det tar mig till platser som den här och situationer som får mig att känna mig alldeles hög på livet. Utan droger, liksom. Hehe. Att utmana sig själv är det bästa som finns. För mig. Plus att livet och världen har så mycket att erbjuda bara man tillåter det. Jag vill ta vara på chanserna och möjligheterna.

Idag följde jag med till fotbollsplanen och hejade på Danny när han hade match. Det var mysigt och han var otroligt duktig.

Sedan åkte vi till Portias mamma som bor en timma bort. Vi kastade hästsko bland höstlöven och gjorde en snabbvisit hos kvarterets halloween-parkfest. Sedan åkte vi till hamnen och åt krabbor (fast jag åt Fish and chips).

Kom hem, och gick raka vägen ner i källarn och spelade Mario Cart. En familjedag utan några större utsvävningar, men så full av kärlek och omtanke. Jag behöver inget vildare på min lördagskväll för att vara nöjd. Mario Cart med en 9-åring funkar alldeles utmärkt. Känner inget behov av att hets-lära känna folk heller, jag är liksom nöjd med det umgänge jag har. Hade jag fler att umgås med skulle jag kanske inte ha tid att umgås med mig själv, och det vore ju synd.

Jag är helt enkelt väldigt glad över var jag är, och tacksam också, gentemot alla som stöttat och hjälpt, gentemot familjen och gentemot mig själv. Samtidigt är jag ledsen och har en klump i magen. Vill att tiden ska sakta ner. En månad redan, det är helt sjukt. Snart kommer allt detta vara ett minne.

Livet alltså, vilket bitterljuvt påhitt det är.

Tacksam

Jag måste också säga att jag igår hade en sån där fin stund ihop med mänskligheten. När vi skjutsade Danny till Club Friday så tappade jag min plånbok när jag steg ur bilen, utan att märka det. Jag tänkte över huvud taget inte på min plånka förrän på vägen tillbaks när en man i en bil, som precis var på väg att åka, stoppade oss och frågade om någon av oss tappat en plånbok. Jag sa nej. Han påstod att ägaren hette typ Erin och kollade misstänksamt på mig. Jag började svettas och sa ehe det är nog jag det. Och det var det. Han sa att han lämnat den vid disken och jag sa tack, tack och tack.

När vi sedan kom fram till bilen satt denna lapp på vindrutan. Det finns då vänliga själar där ute, som till och med tar sig tid att skriva lappar. Tack mannen, hoppas karma betalar tillbaks det jag är skyldig dig!

Jag blev också glad för denna bild som precis ramlade in. Känns fint att folk tänker på en! Haha. Hoppas stormen går varsamt fram med oss alla, och att alla kan söka skydd i tid.

Alla måste titta

Jag försöker hänga med i vad som händer där hemma. Det jag hittills lyckats utläsa som det absolut viktigaste gällande hemmafronten, är dramatiseringen av Jonas Gardells 'Torka aldrig tårar utan handskar' och vikten av att se den.

Jag har nu sett ett och ett halvt avsnitt och jisses, SVT, älskade SVT, har gjort det igen. Vilken makalöst bra och gripande serie. Rätt in i hjärtat. Tack Jonas Gardell och tack SVT.

Så för er som befinner sig utomlands precis som jag, kan jag alltså leverera den glädjande nyheten att det går att se den ändå, SVT play tillåter oss att se den, hurra hurra.


http://www.svtplay.se/video/340066/del-1-av-3

Tihi*

Innan jag kastar mig in på att berätta om min första pumpa-urgröpning, vad jag lyckats göra med min telefon och vad som hände mig på posten och sånt, så tänker jag nämna två iakttagelser angående USA vs. Sverige. Det finns speciellt två områden där USA (såväl som Australien) går vinnande ur striden.

Ett. De röda dagarna. I Sverige har vi som bekant bra år och dåliga år. I år är det ett bra år, eftersom vi (eller ja, ni, eller ja... inte alla, men ni fattar) kommer att ha 9 lediga dagar inom loppet av 11 dagar där i jul, på grund av att de röda dagarna lyckas infalla på veckodagar som inte heter lördag eller söndag. Det är bra. Andra år är inte så bra. Då ligger kanske första maj på en söndag och då är det Ha! tji fick ni, samhällsmedborgare. I USA och Australien anser de att rätt ska vara rätt. Ligger den röda dagen på en söndag blir måndagen ledig istället. Ganska fyndigt va? Jag röstar för ett införande.

Två. Nämndemännen. I USA och Australien är det en medborgerlig skyldighet att vara nämndeman då och då. Med andra ord, man måste göra't. Alla. I Sverige är det som bekant frivilligt, och det känns lite otryggt. Jag vet inte, kanske håller ni inte med, men är det inte lite så att i Sverige ställer man gärna krav på stat och samhälle, men stat och samhälle får icke ställa några krav tillbaks för då blir det liv i luckan? Det går bra att klaga på att staten inte ställer upp, men själv är man inte så pigg på att ställa upp utan skälig ersättning. Och det går inte riktigt att säga att jag överdriver, inte när man tittar på hur det ser ut. Våra nämndemän ÄR i klar majoritet äldre män, som dessutom ofta sitter på dubbla stolar. Det skrevs massa om det här i veckan men lösningen är väl inte att fråga va de pysslar med utan va alla andra pysslar med? Det är sant att jag själv bara kommit så långt att jag beställt material och anmält intresse så dumstrut på mig med, men det har ändå alltid funnit en tanke i mitt huvud om att göra det. Men så funkar inte genomsnittliga Sverige, ärligt talat så gör det inte det.

Inför obligatorisk nämndemans-plikt tycker jag, som här. I USA och Australien vill man vid målen ha nämndemän som representerar samhället, alltså använder man sig av samhället. Det vill även ha nämndemän som speglar dem som målet handlar om, och det är både klokt och logiskt. Och kom inte dragandes med jag klarar inte av det / det är för invecklat för mig / äh det är bättre om nån annan gör det för 1: nån annan kommer inte göra det och 2: folk föds inte med kavaj och nämndemansnäsa, du kan lära dig.

Nu till veckan.

I tisdags hade jag mitt mitt-i-natten-seminarium, klockan 09.30 svensk tid. 03.30 min tid. Snark. Men det var en häftig grej att prata med alla, samtidigt dessutom. Hannes i Indien, Keren i Israel, Cherry i Kina, Linda och Ibrahim i Sverige… alltså, vi är på väg att bli socialarbetare på riktigt! Vi gör saker! Galet. Är stolt och impad över mina klasskamrater. Efteråt pratade jag med Linda, det var roligt och vill göra om det snart igen (okej?), sedan pratade jag med Nessica i Kenya, vilket också var superkul, jisses vad hon grejar där borta, med mikrolån och empowerment och en massa bra grejer. Stolt, var ordet. 

Sedan, efter ett par sovtimmar, ringde jag även hem + Madde, vilken glädje. Fortsatte segertåget mot shoppingcentret, där jag handlade alldeles för mycket. Bodyshop försökte lura mig två gånger, det var intressant. Jag gick in för att köpa EN sak och kom ut med fyra, hm… Jag plockade på mig två grejer  och då kvittrade butikskvinnan att de hade ett erbjudande, tag 6 betala för 3, var inte det ett bra erbjudande? Jag är, som man bör, mycket skeptisk mot butikspersonal som kvittrar, och anade ugglor. Fick syn på erbjudande-skylten och där stod det mycket riktigt tag 6 betala för 3. Eller, tag 4 betala för 2, vilket jag upplyste henne om. Eftersom jag redan hade 2 bestämde jag mig för att köra på det och tog 2 till. Gick till kassan, där nye kassörskan sa till mig att sådärja, du behöver bara betala för tre av de här fyra varorna, och dessutom får du ta två till heeeelt gratis. Eller så betalar jag för två och får två gratis? Svarade jag då. Kvittret dog. Hehe.

Hm, annars? Jo! Telefonen. Ni vet det där stället i telefonen där det står ”rensa samtalshistorik” eller nåt sånt. Om ni trycker ja tack! så försvinner alla sms också. Alla. Alla 203 konversationer, runt 2000 sms, puts väck. Så att ni vet alltså. Jag har hört det från en säker källa… en säker källa med huvudvärk över de beslut hon ibland tar.

I morse åkte jag in tidigt och satt på Starbucks och åt frukost, själv. Jag gillar att göra saker själv. Det är stärkande och ger harmoni. När jag kom hem åkte vi och köpte fler pumpor. De är sjukt stora! Och jag har *trumvirvel* gröpt ur samt ansiktsdesignat mitt livs första pumpa. Nöjd! Det var väldigt roligt, ska göra min andra pumpa i morgon.

Nu måste jag sova.

Godnatt!

*Hur kan det komma sig att en tjej år 2012 inte får säga tihi utan att bli sågad av fan och hans moster i jämstäldhetens(?) namn dessutom? Vad är detta? Jämställdhet är väl att få göra va sjutton man vill utan att andra ska behöva stämpla ens agerande med "R" för rätt eller "F" för fel? Det är väl en sak med di missunnsamma som ropar fånigt! och fjantigt! eftersom de inte hade nåt annat att klaga på idag (agendan för i morgon är dock redan full - pheuw) men de som menar att Maddes tihi är talande för svenska kvinnors undergivenhet och att hon ger en svag bild av kvinnan tar priset i pappskallighet. Hennes drömsnubbe har friat till henne. De ska gifta sig, drömsnubben och hon. Det är typ det lyckligaste man kan vara med om. Om hon vill säga tihi i denna kärlekens stund, så för guds skull, låt henne. Blir lite som det genomtänkta antislöj-argumentet annars, typ, de ska minsann inte ha slöja på sig för i Sverige får man klä sig SOM MAN VILL. Hon ska inte säga tihi för i Sverige är vi jämställda och här får man säga precis vad man vill! Logiken logiken logiken...

Ps, orkar inte berätta vad som hände på posten. Det får bli en annan gång.

Tre veckor

Tiden rusar på som ett kapat lokomotiv i medvind, och så var det plötsligt tre veckor sen man senast hade foten på svensk mark.

Jag har vant mig vid vissa saker - som att INTE stoppa ner Metro-kortet i väskan så fort man gått genom tunnelbanegrindarna, för man behöver dra det igen för att komma ut när man är framme. Tog bara tre veckor av frenetiskt panikletande för att fatta det. Jag har dock inte vant mig vid ekorrarna, ropar fortfarande ÅÅÅÅÅÅH EN EKORRE! så fort jag ser en, vilket jag kanske borde lägga av med eftersom man ser i alla fall 10 om dan. Känns som att nån kommer slå mig i huvudet med en sko snart. Men de är söta, och gräver ner ekollonen i marken precis som den i Ice Age.

Helgen har varit helt fantastiskt fin, med idel solsken (ja inte riktigt idel, men nära nog), såväl utomhus som i sinne. I fredags skulle jag som bekant cykla till Columbia Heights, det skulle ta 1,5 timme men tog lite längre tid så att säga. Jag hamnade i världens jäkla regnskur, sån där galen där man typ blir misshandlad av regnet och man tror man hamnat i Venedig på kanske 4,5 minut. Jag vägrade att söka skydd, och något annat jag vägrade var att använda telefonen när jag cyklade vilse. Stod och yrade i regnet vid Dupond Cirkle, denna jätterondell med tusen vägar att välja mellan. JAG ÄR SMARTARE ÄN MIN TELEFON gastade jag arg till mig själv, inuti mitt huvud. Jag hade skrivit ner en vägbeskrivning, på en mycket liten och fuktkänslig papperslapp. Nåväl, fråga andra människor får man alltid, det är inte fusk, så jag gjorde det tills jag var på rätt spår igen. Kom fram helt HELT genomdränkt, skorna sa klaff klaff, och väl framme är dörrfan låst och när jag ska ringa så får jag inte av knapplåset eftersom telefonen är dyngsur och fingrarna är som hala russin. Vi hade en ganska stor kris i vårt förhållande där, jag och telefonen, kändes rätt lockande att kasta den i backen men jag behärskade mig. Lyckas till sist låsa upp den och får bli insläppt. En bra sak med Amerikatt är att alla har torktumlare. En bra sak med mig är att jag är bra på att planera/tro det värsta, så jag hade med extrakläder.

Sedan skulle jag göra Skagenröra, tog 120 år att hitta allt på affärn... och hur kan de klara sig med ett sådant litet utbud av dill? Det fanns minimalt med dill. Inte okej. Sen när jag skulle röra ihop allt så var det något som gav alltihop en besk eftersmak. Jag blev galen. Vi hade en ganska stor kris i vårt förhållande där, jag och Skagenröran, kändes rätt lockande att kasta den i backen men jag behärskade mig.

Dagen efter cyklade vi tillbaks till Georgetown och anledningen till att jag körde vilse dan innan var att gatan jag skulle in på hette något annat från det hållet jag kom ifrån, det var därför jag inte hittade den. Det är en "lustig" vana de har för sig i det här landet, det här med att gator helt plötsligt byter namn. Ungefär sådär "lustig" så att jag vill leta på den ansvarige för detta påhitt och rista blodörn på'an. Hm.

Cyklade till Fletchers Boathouse och hyrde kanot, paddlade ut på Potomic river tills vi såg the Washington monument långt där borta.

Det var fruktansvärt vackert längs floden, med alla dessa färger. Stannade och åt picknick och jag klättrade i ett träd, eller ja mest bland rötterna.

Sen skulle vi paddla tillbaka, motströms, och med en kanot som hela tiden svängde för mycket åt ena eller andra hållet. Ja ni fattar. Ny kris, ny lust att utföra våldsam handling. Men vi tog oss tillbaks efter mycket slit.

 

 

Idag har jag också cyklat. Jag och Portia cyklade bort till Great Falls, jättefin natur och jag såg sköldpaddor! Fyra stycken! Jag är glad. Naturen här omkring är verkligen helt magiskt vacker.

 

 Sen kom vi hem och jag bakade Ericas kolakakor, ett säkert kort i alla lägen, utom när man bor i ett land där sirapen inte är vad den borde vara. De blev goda, visst, men utan den där kola-aktiga smaken som ju är så farligt god. Ja, själva poängen med kolakakor är att de ska smaka kola har jag hört. Så-att-ehhh... jorå.

Jag har krattat löv också förresten, på baksidan av huset. Mysigt.

Ny vecka, nya äventyr. Och ett galet natt-seminarium på det. Fortsättning följer...

Kära Dagbok

Klockan är sent men jag kan inte somna riktigt än. I morgon ska jag mangla kurslitteratur men unnar mig en sen kväll för det.

Jag kanske kan dra mitt livsschema lite snabbt.

På morgnarna samåker jag och Portia in till Metron, vi åker kvart i eller kvart över åtta, beroende på om vi försovit oss eller inte, och sedan åker vi tillsammans första biten. Hon kliver av vid Farragut North och jag vid Metro Center, där jag byter till orangea linjen. Åker tre hållplatser och kliver av vid Foggy Bottom. Promenerar 15 minuter till hjärtat av Georgetown, DC:s eget söder? Jag jobbar på 30th street, och längre ner på den gatan ligger House of Sweden. Bara en sån sak.

Går till ett kontorskomplex, heter det så? Säger hej till snubben som vaktar porten och åker hiss till femte våningen. Får nyckeln till kontoret av receptionisten, låser upp, och börjar dagens arbete.

Ett - Telefonen. Lyssnar av ev. meddelanden, skriver av dem och mailar dem till chefen, är de extra viktiga skriver jag även ut dem.

Två - Mailen. Kollar chefens mail och svarar på det jag kan svara på och skriver ut det jag anser är viktigt.

Tre - Organisationens mail - Kollar IAR:s mail, raderar skräp och vidarebefordrar det jag tycker är viktigt till chefens mail. Svarar på det jag kan.

Sen är det lite olika vad som händer, just nu skickar vi ut inbjudningar till en typ insamlingsgala. Jag har skickat över 130 brev, voj voj vad många namn. Men ibland åker man på möten, ibland kommer folk till kontoret för att ha möte, ibland är jag i butiken, ibland skickar jag iväg informationsblanketter. Som sagt, olika.

Slutar runt fem (ibland halv sex om det är mycket att göra), försöker träffa upp Portia i Bethesda så att vi kan samåka hem, annars tar jag bussen. Det är en sån där buss med snöre som man drar i för att plinga! Det jobbiga är att bussarna slutar gå halv åtta samt att de inte går alls på helgerna, så som idag fick jag ringa och be dem hämta mig, vilket känns som att va en mycket liten flicka igen. Men jag undviker att behöva be om skjuss så mycket jag bara kan.

När jag/vi kommer hem är maten oftast färdig och de ska precis äta, och de frågar alltid om jag vill äta med dem men att jag inte måste utan får välja själv. Det känns ganska dumt att ba, nej, av ren princip tänker jag laga min egen mat och äta själv inne hos mig, så jag äter med dem och kontrar genom att laga mat dagen efter eller i alla fall baka något. Det är ju trots allt vid matbordet man går igenom dagen och verkligen pratar med varann, så jag vill ta vara på den tiden. Sedan blir det oftast te eller fika, innan jag går in till mig; mitt kök, mitt badrum och mitt rum.

Tja... nu är det ledigt och i morgon ska jag cykla in till Columbia Heights via Georgetown, lär ta en stund men jag behöver frisk luft och motion. I söndags fick jag syn på båtar man kunde hyra, och ro eller paddla i kanalen, och jag dog typ för att det såg så mysigt ut bland alla färgglada löv. Ni som känner mig vet att jag alltid vill göra allt nu eller helst nyss, så jag bestämde mig för att JAG SKA HYRA BÅT och jag ska göra det NU eller i alla fall fortast möjliga. Min nyfunne äventyrsmakare var med på noterna och dessutom vill han cykla cykelleden så vi ska slå två flugor i en smäll, kanske cykla ända bort till Great Falls.

Japp, jag är så långrandig att jag till och med gör mig själv trött. Uppdraget slutfört.


Gunatt!

En ny kärlek

När du hör det här ljudet, då vet du att det är dags att vända blad.
Och när du ser att datumet på ditt Metrocard överensstämmer med dagens datum,
då vet du att det har gått en vecka till. 

Jag hör inget ljud än så länge, ännu är det inte dags att vända blad, men det kommer. Däremot går kortet ut idag och jag måste köpa ett nytt, ett tredje. Tre metrocards. Tre Ben and Jerrys-paket. Ett hundra bagels. Och en miljon tankar.

Jag tror att jag håller på att bli kär i DC. Det är något med staden som gör mig lugn men upprymd på samma gång. Kanske är det bara det faktum att jag får äga den ett tag, kalla den min. Jag vet i alla fall att staden kommer bo kvar i hjärtat mitt för en lång tid framåt. Trots att det kryllar av kostymer så är det ingen ytlig och kall karriärstad, folk är artiga, trevliga och hjälpsamma. Om någon faller vet man att det alltid finns ett antal människor som snabbt är där för att hjälpa.

Eftermiddagarna är kaosartade, att kliva av tunnelbanan är som att få sig en helkroppsmassage, men jag gillar det. Igår på väg in till jobbet förklarade jag för Portia om våra namnsdagar, att varje dag har ett eller två namn och att vissa firar med dunder och brak, medan andra inte bryr sig ett skvatt. När hon klivit av vid Metro Center vänder sig kvinnan framför mig om och säger "Really? Do you have names in your calender? That's so neat! Can you show me?" Och det kunde jag så klart.

I förrgår lagade jag mat åt familjen, torsk med ägg- och persiljesås och hela baletten, med potatismos runt och så på med tomat och ost och så in i ugnen. Jag pepprade för snålt men annars blev det bra. Jag kände mig duktig. På fredag ska jag göra skagenröra och bakpotatis, få se hur det slutar...

Försöker att hänga med i vad som händer hemma men jag blir mest ledsen. Som när Bosse Hansson slänger sig med rasistiska uttryck och hans polare sitter och försvarar honom i tv genom att säga att på deras tid, då sa man minsann svarting och neger och det var inget fel på det, nä-hää-ra, så-att-jorå, och jag får extrem-eksem för att det är så korkat, det är inte ens ett hållbart argument. Självklart rasar svenska anti-PK-maffian och om någon maffiamedlem läser detta vill jag bara säga: Om du kunde läsa mina tankar skulle du definitivt inte behöva anklaga mig för att vara PK längre, oroa dig inte.

Sedan läser jag att SD fortsätter framåt och ba... vilka är de här människorna? Som röstar menar jag? Har de ansvar för något viktigt i Sverige? Borde jag vara rädd? Har de hand om andra viktiga beslut rörande landet? Jobbar de med något där man behöver kunna tänka logiskt/alls? Det känns nervöst det här. Bah! I längden ser jag inte detta parti som något hot, någon gång måste galenskaperna ta slut och vi kan skratta åt det (eller ja inte skratta för så kul är det sannerligen inte, det är allvarligt att det i en demokrati år >2000 kan hända), men var tidsepok har väl sin skamfläck, det stör mig bara att de här människorna ger mig huvudvärk här och nu. Lämna mig ifreeeed...

Idag har jag skrivit brev till olika ambassader hela dagen, jag kommer vara bäst i världen på att formulera tjusiga titlar när jag är klar med det här, haha. Men det är bra övning.

Ja, jo, jag är nog lite kär i DC. Och i mitt rum. Den stora höga sängen med alla kuddar och fluff. Och duschen, min dusch, så stor att man kan få plats med ett litet fotbollslag i den. Eller i alla fall ett curlinglag.

Nu ska jag sova, uppe för sent som vanligt. Imorgon är det torsdag fast fredag, så otroligt skönt.

Ps, jag planerar inte att bjuda in ett fotbollslag i duschen. Ds.

Två veckor

Söndag igen och ytterligare en vecka har flugit förbi.

Helgen har varit väldigt fin, diverse äventyr har hunnits med. Högst på upplevelselistan hamnar Jens Lekman och det faktum att jag diskuterat med USA:s f.d. NATO-representant, på svenska!

Ja, i fredags eftermiddag var jag på presentationen anordnad av McCain-institutet för internationellt ledarskap och Not for sale. Snurrade runt på gatorna och hittade till slut fram till the Counsil of Foreign relations, efter att ha frågat typ 4 personer efter vägen, haha. Det var en intressant upplevelse, kände mig bortkommen till en början men bestämde mig snabbt för att det är helt okej att vara lite bortkommen första gången man gör något sånt här, och då försvann bortkommheten... Jag är inte så bra på att gå fram och introducera mig själv hos främlingar i kostym men jag gjorde mitt bästa och hamnade till sist i samtal med en kvinna från någon organisation i Australien och två andra från McCain-institutet. En av dem var en nybliven praktikant från Kenya, hon vill ses igen och det vill jag också. Känns bra.

Presentationen gjorde mig glad, deras idé är att fokusera på två saker: Att främja internationellt ledarskap samt att, som de uttryckte sig, 'make a difference'. Vi kan inte rädda världen men vi kan göra skillnad. McCain-institutets högste höns är ambassadör och fd. NATO-repr. Kurt Volker, och en kvinna jag pratade med sa åt mig att introducera mig för honom då han talar flytande svenska. Så precis innan allt var slut stapplade jag fram och presenterade mig själv. Jag frågade om ryktet stämde och det gjorde det, han bodde i Sverige för 30 år sen som student, och kan fortfarande prata flytande, utan minsta brytning. Imponerande!

Hur som helst. En mening som fastnade i mitt huvud under denna mottagning var; "So far, the drug market is the largest market in the world, and human trafficking is the second largest. But, soon people are going to realize that drugs you can sell once, but people, you can sell over and over again."

En mening som etsas sig fast, och som påminner mig om varför jag gör detta och vad jag gör här.

Efter det åkte jag bort till Columbia Heights för att gå på Jens Lekman-konsert. Han var jättebra, och väldigt väldigt rolig. Efter det mötte vi upp tjejerna som bor i kollektivhuset, på någon närliggande bar. Fick reda på att en av dem känner en som känner en som jobbar på/driver en organisation som hjälper sexuellt utnyttjade pojkar i Thailand. Det känns viktigt, något att gå på för C-uppsatsen. Fick mailadressen. Sedan följde jag med dem ut och dansade, på ett ställe som heter Wonderland. Jag tar mig kanske inte till Disneyland, men åtminstone till Wonderland ;)

Pumpa-cider

Jens Lekman

Perfektion.

Dagen efter klev jag in i en film igen. Vi gick och köpte bagels, och sen klättrade vi ut genom köksfönstret, upp längs brandstegen, och ut på taket. Låg där och solade och såg ut över hustaken och jag var höjdrädd/livrädd i största allmänhet. Jag kände mig som mitt i en amerikansk film igen, de brukar ju ha en förmåga att hamna uppe på taken, fast det förekom inget slagsmål eller drama i min filmversion, skönt.

 

Solen i ögonen

 Takutsikt

En spejare

 

 Och ett foto tillägnat Ch

Åkte hem och övningskörde till Silver Spring där Maria bor, men sedan bestämde vi att de skulle plocka upp mig istället. Sprang en runda fast det funkade inget vidare med träkeps på, men ändå. Sedan hämtade de mig och de snälla människorna bjöd mig på middag, cupcakes och bio, eftersom de båda vet hur det är att vara intern i DC samt att leva på CSN-pengar. Tack bästa ni. Hade en finfin kväll och ja, eftersom det var lördagkväll fick vi så klart köa för att komma in. Kön ringlade sig lång utanför... cupcake-butiken, haha. Den är så poppis att man måste köa på gatan, så står det en snubbe och slussar in folk. Lite lustigt.

Mumsiga dekormuffins 

 

Jag, Maria och Ryan ätandes de mumsiga dekormuffinsen. 

Bion vi såg var Looper, helt okej och välgjord. Det blir alltid lite paradoxalt med sådana där tidsresefilmer men man får blunda för det. Svenska dagbladets recensent beskrev den rätt bra: 'Å ena sidan är Looper raktigenom löjeväckande så snart betraktaren kopplar på hjärnan; å andra sidan är den snygg och oförarglig.' Löjeväckande skulle jag inte säga men motsägelsefull. Klart sevärd för det. Någon beskrev den som Terminator möter Donnie Darko och det kan jag hålla med om. Men jag är definitivt mer Donnie Darko än Terminator, och även mer Donnie än Looper.

Idag var det underbart väder och vi cyklade till Georgetown och käkade brunch där. Danny hade det lite kämpigt på vägen tillbaka, det är trots allt över en mil (enkel väg) att cykla, så han och Portia tog samma väg tillbaka hem medan jag och Phil fortsatte ytterligare ett par kilometer. Man cyklar längs kanalen och det är grymt fint. Phils meddelande om att man "i princip alltid" ser sköldpaddor höll på att bli min död dock, trodde jag skulle cykla åt skogen på grund av mitt sköldpadde-spanande. Såg ingen heller, suck.

Resten av dagen har varit slappa slöa och nu ska jag fixa lite käk och ev. tvätta.

Veckostatistik:
Uppätna Ben and Jerrys-paket (syftar då på innehållet): 1 (What a cluster) (Tot. 2)
Cupcakes: För många. (3,5).
Veckans pumpa-smakupplevelse: Pumpa-cider på krogen.
Middagar lagade till familjen: 1 (Tacogratäng)

Allmänna tankar;

I can't believe it's not BUTTER är ett bra namn, det är det. Jag höll nästan på att gå i fällan och köpa det när jag skulle köpa smör. Just det där sista ordet är som lite större än de andra, men jag hann se lurendrejeriet i tid. Jag vill ha smör, inte något som smakar exakt som smör men inte är smör. För då kan jag lika gärna köpa smör?

En ny utmaning

Hittills har jag praktiserat tillsammans med två andra tjejer, men i veckan bestämde de sig för att de vill byta praktikplats, och därför gjorde de sin sista dag idag. De känner att de vill jobba mer på fältet så att säga, med klienter och hela den biten, och då ska de så klart byta. Själv känner jag det precis motsatta, det här känns perfekt för mig. Det känns trist att bli ensam kvar men, samtidigt är det väldigt utmanande. Nu kan jag inte förlita mig på dem längre, utan måste tänka helt själv. Det här är en tänka-själv-praktik, där man inte får några utförligare instruktioner utan kort och gott får veta vad man förväntas göra, och sen får man ta reda på själv hur. Precis som jag föreställt mig att det skulle vara, känns återigen sådär filmiskt.

Regel nummer ett är att alltid ha papper och penna redo, för rätt vare är sprakar det i högtalartelefonen och receptionisten säger giiiirls, it's Debbie. Då vet man att man har 0,5 sekunder på sig innan samtalet vidarekopplas. Det är en ganska rolig syn att se alla tre kasta sig efter papper och penna, för att hinna skriva ner Debbies instruktioner när de sedan kommer. Hon är en väldigt varm och stark kvinna, men med en otroligt full agenda. Hon brinner verkligen för det hon gör och vill få så många som möjligt involverade.

Häromdagen fick jag sitta med på ett möte med the McCain institute for International Leadership, och det är så fascinerande att få teori förvandlas till praktik framför ögonen på en. Vi har pratat om så kallade think-tanks på lektionerna, och att sedan sitta i möte med några som presenterar sig som en mix 'between a think-tank and a NGO' känns häftigt, äntligen förstår jag hur de fungerar i praktiken!

I morgon ska jag för den delen helt själv representera IAT på en 'informal reception', mottagning?, anordnad av McCain-institutet och Not for sale (http://www.notforsalecampaign.org/). Jag är nervös men det står i inbjudan att "beer and wine will be served" så jag får väl ta hjälp av det hehe.

Helgen ska bli rolig. Först Jens Lekman i morgon, och sedan har Maria (Nessicas syster) och Ryan bjudit över mig på middag och bio lördag kväll. Trevligt värre. I morgon hoppas jag att få träffa fler av Chantz rumskamrater, två (tror jag det var) av tjejerna i huset har pluggat fred och konfliktlösning som ju är vad jag vill läsa, och dessutom har han själv och två andra i huset varit med i Fredskåren. De spenderade två år i Panama. Känns som ett bra hus att hänga i.

Annars spenderar jag mycket tid med familjen, dricker te och spelar spel och tittar på Jeopardy och sånt. De är såna otroligt fina människor, hur kan det komma sig att jag alltid lyckas träffa på de mest underbara personer man kan tänka sig? Hur kan jag ha sådan tur? Jag bara undrar.

Adressen hit är förresten

7605 Glennon Drive
Bethesda
Maryland 20817

om nån undrar.