Thanksgiving

Så, när jag här om dagen skulle bjuda på ett fyrverkeri av foton tog det stopp. De som känt mig länge vet att jag bloggat ett tag, och foton har alltid varit min melodi. Därför har jag lyckats använda upp allt gratisminne. En nånting. En GB? Inte glass utan sånt där datagrejs. Alternativen var följande - räkna ut hur man raderar bilder utan att få hjärnblödning på köpet, lägga ner denna blogg och börja om på en annan, eller helt enkelt betala 15 kr i månaden för att få ladda upp hur mycket som helst.

Jag kände mest att varför ska man inbilla sig att allt i världen ska vara gratis? Jag vet att många tycker de är snåla som vill ha pengar, men vadå, allting kostar. Klart man ska betala för sig. Så nu äger Google lite av min själ, typ en tvåhundring om året. En Ingmar. Hellre det än att krångla och skaffa ny adress och ha en blogg där man måste göra reklam för smink och massa annat krafs (vilket var vad jag kunde hitta typ)

Så, här kommer min Thanksgiving, min allra allra första. Men inte sista?

Jag och Danny inledde med att sparka fotboll i solskenet.

 

Sen åt vi Thanksgivings-middag i Baltimore. Mums!

Phils föräldrar var där så klart.

De är så gulliga.

Vips så var jag i Philadelphia, med Chantz och en jättestor klädnypa.

Fick höra legenden om Mr Penn (som i Pennsylvania) som står där uppe, inget som byggdes fick vara högre än statyn av honom, man höll det länge men bröt det till sist, och efter det började det gå utför för stan, rejält. Penns förbannelse kallas det.

Vi gick hela vägen till Independence Hall, där min kommentar "so that's where you signed the independence whatever thing?" gjorde osuccé, hehe. Man kallar inte skapelsen av USA för whatever. Jag kände mig mest bara odräglig i de här trakterna, gick och muttrade om indianer och så vidare. Inte min kopp te det där! 

 Att fånle på kort kommer dock alltid vara min grej. Där har ni Liberty Bell.

Hej då Penn

 

Morgonen efter hade jag denna utsikt när jag vaknade. En bondgård! Träffade hela tjocka släkten, den var extremt tjock (dvs många) och alldeles underbar. Så vänliga människor, varenda en! Föräldrarna bor på gården, granne med farmor och farfarn och mormor och morfarn.. 2000-talets Kalle och Chokladfabrik! Typ. Morföräldrarnas föräldrar var Amish, så jag fick titta på såna grejer, och även på indiangrejer eftersom mamman växte upp i ett indianreservat. Hej lärorik helg. Morgantown, där folk åker runt i häst och vagn... dvs mycket amish-folk i trakten.

 Morfarn och en älg.

Katter som dräller överallt och kalvar som suger på ens fingrar, som hemma!

Hahaha kolla in bönderna...

We are not amuuuuuuused.

Sen en tur för att se Amish-folket med egna ögon, vi mötte en tre-fyra ekipage. Tycker den här bilden är som inledningen till någon Coen-film.

Udda med stjärnor? Men ack så fint.

De som tillhör Amish-kulturen har alltså ett eget ställe att parkera sina vagnar på, är inte det lite fränt?

Huset.

På kvällen var det stor överraskningsfest för RJ som fyllt 30. En av Chantz bästa kompisar, som gift sig med hans kusin, finurligt nog.

Chantz syster och deras vän. Systern till höger.

På söndagen var det dags att träffa pappans sida, med alla kusiner och farbröder m.m. på köpet.

 Jag spelade Jenka med farfarn.

Men vann allas respekt på det klassiska sättet - genom att aldrig passa på Tabu. Ni vet, man ska förklara ett ord, de andra gissar bla bla. Vill man ha ett släktes respekt så passar man inte, aldrig, det är att ge bort poäng gratis. Vissa ord visste jag inte ens vad de betydde men jag förklarade dem sönderdelade i kortare ord, och mina lagkamrater plockade poäng på poäng. Nöjd. Ingen trodde väl det om Miss Från Ett Annat Land.

Haha de här korten är fåniga (jag är fånig) men jag var så fånigt glad så det är liksom verkligheten.

En helt underbar långhelg, från stojet med Danny bland alla löv, till nattbussen hem till DC. Tacksam tacksam ja jag är sannerligen tacksam.

Häpp häpp

Ännu en arbetsvecka är över, och en förkylning har jag fått mig på köpet. Igår var det äntligen dags för vårt stora sponsorprojekt, My Fair Lady. Den går som musikal på Arena Stage och vi har sålt biljetter för mellan 1000 - 12500 kronor styck. Vi sålde kanske 30 biljetter och fick in över 100 000 kronor. Normalt kostar en biljett 200 spänn eller så, ganska bra vinst där! Och Arena Stage gav oss ett ännu bättre pris för dem dessutom, eftersom de vill stötta oss. Jobbet innan, med sponsorbrev och tackbrev och inbjudningar och program har dock varit sjukt intensivt. Showen var bra, kunde inget om My Fair Lady innan men det var en fin historia.

Jag träffade ett par före detta interns innan föreställningen, de var bjudna som gäster. De ba, VAAAA är du SJÄLV? Vi var aldrig färre än tre, ofta fyra eller fem. Så jag gör rätt i att känna mig lite stressad, hehe. De sa också att när man är i det har man inte tid att uppskatta det, men efteråt, då förstår man hur mycket man lärt sig, samt känner sig så otroligt jäkla stolt över sig själv. Jag tror dem. Jag kommer vara sjukt stolt, är redan sjukt stolt över att jag pallar trycket.

Jag gillar chefen för att hon verkligen får saker gjorda. I morse sa hon att vi ska ha ett Tea Party för att samla in pengar + att folk får donera julklappar som vi ska ge till unga mammor och barn som blivit utsatta för människosexhandel och nu bor på olika hem här i stan. Ordna en inbjudan Elin, lär dig att använda Paperless Post och designa olika alternativ, julkort liksom, jag lämnar datorn om en liten stund och innan dess ska du ha skickat mig olika förslag.

Sagt och gjort. Jag kastade mig över datorn och ultrarapid-lärde mig Paperless på 2 minuter, (fick börja med att skapa ett konto och hela köret), designade olika inbjudningar, sedan funkade det inte att bara kopiera bildf-n utan jag fick ta en skärmdump, klistra in i Paint, klippa ut själva kortet, och mitt i den processen ringde hon och ba: Du har två minuter på dig. Skicka mig tre olika alternativ. Puls puls puls panik och så skickade jag. Två minuter senare ringde hon och sa att det var perfekt, bara att skicka. Iväg med 300 inbjudningar, tjopp tjopp. Och jag kunde andas ut. Sjukt stressigt under tiden, men sen tänkte jag att jäklar vad jag hann med mycket på typ en kvart. Här är inbjudan, snyggare när den skickas som e-mail men ändå. Plus att jag fick trycka ihop texten för att det skulle få plats. Men men, är nöjd ändå.

Vi har fått en massa bra mail idag, flygvärdinnor som vill gå Flight Attendant Initiative-kursen och folk som vill att chefen ska prata på olika event, komma som gästföreläsare så att säga. Det känns bra, flygvärdinnegrejen som hon startat är så sjukt viktig. Det är en karusell det här och jag är stolt att vara en del av den... även om det snurrar lite ibland.

A Dent

Magnus kommenterade med ett Liftar-citat som fick mig att tänka på ett annat Liftar-citat, ett som jag klippt ut och har med mig i min kalender:

"Arthur var lycklig. Han var så oerhört belåten med att dagen utvecklats så helt enligt planerna. För bara tjugo minuter sedan hade han bestämt sig för att bli galen, och här sprang han redan på jakt efter en blommig soffa, kors och tvärs över en äng på den förhistoriska Jorden"

Ibland tänker jag att hm, man kanske skulle ta och bli galen ändå? Tänker att det skulle hjälpa en bli av med en massa stress. Den här sensommaren / hösten trodde jag att jag skulle bli galen. Jag var fångad i den där scenen i Asterix och 12 stordåd där de måste få tag på passerkort A38 för att få komma vidare (klipp finns här för den som vill).

Nu är jag här, och jag är nöjd så. Nog för att jobbet är sjukt stressigt och tufft, men det är en del av livet det å. Man kan inte förvänta sig att allt ska va så himla enkelt.

Nu blir det middag.

Ventil

Jag är tillbaka i DC efter en helt underbar helg. Hela Thanksgiving var så där magiskt magkittlande. Men det får bli en egen rapport om det.

Måndag, och min tredje månad har tagit sin början. Förra veckan hade vi en liten kris jag och jobbet. Idag kändes det bättre, jag ska se till att veckan fortsätter så. Det är väldigt väldigt svårt ibland, med en superstressad chef och en ensam icke-engelskproffsig intern. Förra veckan skulle vi (jag) skriva ett långt nyhetsbrev om allt chefen gjorde i Panama, som skulle skickas till Panamas före detta president och en massa massa höjdarmänniskor, människor som ansvarar för vår hela existens. Är man en ideell förening är man så klart beroende av folks bidrag, och för att folk ska bidra måste allt man skickar ut vara perfekt. Alla punkter och kommatecken, stora och små bokstäver, man måste kunna sin grammatik och det gör inte jag. Så, när chefen ringer och i ultraspeed rabblar upp att tredje ordet paragraf tre ska byta plats med sjunde ordet paragraf fem och det tredje kommatecknet från slutet ska tas bort eller nej förresten det femte från slutet och byt plats på trettonde och fjortonde meningen och sätt in ett "och" på rad fyra och.... då låser sig hjärnan, liksom krampar, blir stressad och glömmer något av alla komman, den ultrastressade chefen blir ännu mer superstressad och skäller och skäller och då blir jag tjurig och det hjälper ju ingen.

Men, när allt lugnat sig och brevet är skickat känns allt bättre, det gäller att ta sig igenom de stressade bitarna bara. Gäller att ta sig förbi alla hinder, i mål. Fast vi skulle verkligen behöva vara minst en till, helst någon som kan det där med den engelska grammatiken...Det skulle underlätta något enormt, men vem har sagt att livet alltid ska vara lätt?

Tack

Jag ska upp om bara någon timme för att ta bussen till metron som tar mig till bussen som tar mig till Philadelphia. Måste sova snart, helst nu eller nyss, men det är ju Thanksgiving idag så självklart måste jag skriva någon rad om det.

Fast allvarligt talat vet jag inte var jag ska börja eller hur jag ska sluta, det finns så mycket att vara tacksam över. Min familj med alla ljuva syskonbarn, alla fina vänner som värmer, stöttar, roar, inspirerar mig, alla de underbara människor som funnits där alltid oavsett vad (som Eric och Classe och grabbarna grus), de som kommit in i mitt liv på senare tid och promenerat rätt in i hjärtat (TACK för paketet!), de jag lärt känna det senaste halvåret (både här och där), de som finns långt långt borta (Grattis Darren!), Phil och Portia, hm... ja, och så maten på bordet och taket över huvudet och även de upplevelser som serveras, friheten, möjligheterna, alla de och allt det som gör att jag alltid känner mig omringad av kärlek.

DET är jag tacksam över.

Stulet men sant

Jag såg att någon länkade den här till Ch på facebook, ja ni vet, det är ju som svårt att hålla nåt hemligt där när allt som händer syns i det ena hörnet eller andra eller tredje.

Hur som helst, jag tycker att den har en väldigt stor poäng. Jag borde vara för ung för att säga "det var bättre förr" men gulp, jag är redan där. För, jag tycker mig se det här problemet både här och där. En del av dagens unga verkar (eller är det bara min egen missuppfattning?) vara en aning handlingsförlamade, eller liksom, tror att saker ska komma till dem utan ansträngning. Somliga föräldrar verkar vara av åsikten att motstånd är något som bör undvikas, som barn bör skyddas ifrån. Samt att det är FEL att kräva att ett barn anstränger sig (och inte bara deltar). Jag vet att många barn lever under press och att det här absolut inte gäller alla, men jag tycker mig nog ha sett bevis för att det i alla fall förekommer till en viss utsträckning. Jag menar, poängen med en hinderbana är att man ska bli stark av den, man ska få kämpa, och i slutändan, när man är i mål, då känner man sig nöjd och stolt över sin insats PÅ GRUND AV ATT den var så krävande. Ju fler gånger man gör hinderbanan desto starkare blir man. Men om föräldrar/vuxna tar bort alla hinder från hinderbanan, och sedan ber barnet att springa, vad händer då? Poängen med en hinderbana är trots allt att lära sig ta sig förbi hindren.

Jag minns att min bror för ett tag sen sa att det händer att föräldrar ringer Moset för att söka jobb, ÅT sina barn. Vem gör så mot sitt eget barn? På vilket sätt skulle detta hjälpa ungdomen ifråga? Jag bara undrar.

Vi äro lussetjejer allt ifrån Washington...

 

Åkte direkt från NYC till Lucia-träningen i Greenbelt. Eller ja, jag hoppade av i Silver Spring och åkte med snälla Maria. Det lät väldigt mycket finare denna gång än första, jag är laddad! Dessutom var vi fler, uppåt 40 svenska själar? Nu upprepar jag mig kanske men vi ska lussa på ambassaden och IKEA och vid en invigning av en isrink nere vid hamnen, dit folk kan komma och söndagsåka liksom. Totalt 10 uppträdanden. Jag är glad att jag hoppade på detta (lucia)tåg... Hohoho. Och ja, titeln till detta inlägg, det är faktiskt något vi kommer sjunga.

Det här är något av det bästa med luciatränandet, FOLK TAR AV SIG SKORNA! Känslan av att se en hög med skor gjorde mig varm i hjärtat.Jag tycker fortfarande det känns helt fel att gå omkring med skorna på sig inomhus, men vad gör man inte för att smälta in. Ibland står jag inte ut, och tar av mig dem i protest. Folk tycker vi är underliga. Jag tycker nog att, ja... dito.

 Det börjar dyka upp julpynt här och var, men stora startskottet går tydligen på fredag, dagen efter Thanksgiving. Igår när jag kom till jobbet hade de dock redan pyntat och donat med en massa kransar och girlanger. Så här ser mitt jobb ut (utan pynt):

 

De dagar jag tar bussen hem blir jag fortfarande lika fnissig av att dra i gula snöret. Känns så gammeldags och utrikiskt på något sätt. Blir sur om någon hinner dra före mig...

Grannen har redan börjat räkna ner, det gjorde han för 2 veckor sen, haha. Det här huset har tydligen fått pris som landets(?), DCs(?), världens (?), (beroende på vem man frågar,) fulast juldekorerade hus. 

Men nu blir det Thanksgiving och med Dr Phils hjälp ska det nog gå bra, med eller utan skorna på.

Jag hoppas att helgen bjuder på mer av det här. Pumpkin Pie med kemikaliegrädde, som jag kallar det. Sånt där i rör som man sprutar ut som om det vore smörjolja till en bil eller hårsprej. Heja riktig grädde som man måste använda mankraft för att få avnjuta.

Igår lagade jag svenska köttbullar (svenska eftersom de gjordes av en svensk, typ) och de blev helt sjukt goda. Jag brukar alltid lyckas få dem endera alldeles torra eller också sådär så att de rasar isär bara man tittar snett på dem, men de här alltså... de smälte i munnen. Perfekt kryddade. Snacka om att göra't som en chef. Mycket nöjd. Introducerade även kombinationen köttbullar, spagetti, ketchup och hackad gurka. Man var mycket skeptisk till detta till en början, men efter första tuggan var man tvungen att kapitulerar. Som sagt, jag är nöjd.

Klart slut.

Därför

Så himla klyschigt att säga att jag älskar New York, men jag gör ju det. Puls och lugn på samma gång, ett harmoniskt kaos så-att-säga. Kortfattat kan man säga att jag älskar NY för att det är platsen där:

• Det kommer fram folk till en när man är i en liten park och säger; Vi är ett lokalt band som håller på att göra en musikvideo, så vi undrar om vi kan få ta kort på er när ni håller i den här skylten? (Se foto längre ner.)
•  
• Det står folk i gathörnen med skyltar som säger "FREE HUGS" och det erbjudandet tackade jag inte nej till så klart.
•  
•  Man plötsligt befinner sig mitt emellan en stormtrooper(?) och Chewbacca.
• 
  
• Det nästa stund serveras varm äppelcider för 6 kronor glaset.
• 
  
• Man blir välsignad av en slumpmässig kvinna när man åker tunnelbana.
• 
  
• En middag på en schysst restaurang vid Times Square kostar lika mycket (eller mindre till och med) än att käka på Kingen hemma i A-staden.
•  

• Och så vidare...

Den långfattade versionen, som även är illustrerad, ser ut som följer. Bilresan från DC tog väl 4 timmar inkl. matstopp. Jag och Danny stod för fotandet.

Hotellet låg mitt i smeten, jämte New York Central Station.

Inspekterade utsikten gjorde vi så klart.

Sedan Empire State Building.

Där borta är hon frihetsfruntimret.

Sedan hamnade vi i ett par mindre parker och på en bondemarknad.

Ja jag är väl det.

Tunnelbanan till Wall Street och tjuren. 

 

 

Sedan Times Square och lite kändisspaning. Spanade på de här nissarna:

  

Besökte Disneyaffären som jag älskar...

Och såg ut som man bör se ut efteråt; Som en storhandlare...

Morgonen efter åt vi frukost på nåt super-frukosthak.

Obs, mitt beteende är en hämndauktion.

Jag läste (på riktigt) ut New York-triologin (fantastiskt tråkiga böcker men har man börjat lär man ju sluta).

 Sen: Hej då stora äpplet.