Sjukhus-liv

Att bo på sjukhus har sina för- och nackdelar. Fördelen är framför allt att Nessica blir omhändertagen, sedan skojar vi också om att det här är det bästa hotell vi bott på nånsin: Gratis mat, gratis boende, gratis internet. Nackdelen är väl att det är svårt att koncentrera sig och att vi, även jag, känner oss som zombies. Känns även lite vanskligt att strömmen går då och då, speciellt att det till exempel hände när Nessica var på operation. Men det gick bra ändå.
-

Nyss hade vi nåt sorts sentimentalt farväl-samtal med en doktor här, en farbror som varit väldigt snäll mot oss hela tiden. Idag var hans sista dag här, han jobbar inte på det här sjukhuset egentligen. Vi sa tack och han sa att vi inte skulle tacka, för han såg oss som sina vänner och ville bara hjälpa. Vi kontrade med att ge honom ett Sverige-vykort föreställande snötyngda grenar, med ett tack på baksidan. Han blev väldigt glad och rörd och vi skakade varandras händer länge och väl, medan vi konstaterade hur viktigt det är att se alla som sina vänner och att inte tänka ”jag” utan ”vi”. ”I never think I and you about people. I always think WE. Like in a family.” Tyckte det var fint sagt.

Vi har andehuset alldeles utanför vårt rum och kanske ger det oss ett extra skydd. Igår kväll satt jag uppe sent ute i korridoren, medan en massa kackerlackor kilade mellan fötterna på mig. I morgon ska jag spela pingis med en av läkarna. Nu tjatar jag igen men jag säger då det. Livet. Japp, vi är där igen. Vilka överraskningar det bjuder på. Vi är hemskt glada och tacksamma att detta inte inträffade under våra tok-intensiva intervju-veckor. Man måste tänka positivt.

Förvirrad är ordet som är jag. Försöker se på livet i stolpar för att det ska klarna bättre. På tal om livet och dess mening så läste jag något bra på sidan 42 i boken jag just avslutade. "Fasta rutiner skapade struktur. Struktur skapade perspektiv. Perspektiv skapade en horisont. Och när man blickade mot horisonten kände man sig lugnare till mods". Jag försöker att alltid ha en horisont framför mig.
 -

Om tre veckor är jag hemma.

Om sex veckor är jag med Chantz.

Om nio veckor är jag på jobbet.

Om tolv veckor är jag fortfarande på jobbet.

Fyra konstateranden som gör mig lycklig, lugn och nöjd.

Försöker plugga men det är svårt att stilla sinnet. Läser däremot mycket. Först läste jag ut ”Låt den rätta komma in” och den var väldigt bra. Är nyfiken på filmen. Sedan läste jag ”Finns inte på kartan” av Carin Hjulström och den gjorde mig mycket glad. Kan vara en av de mest förutsägbara böcker jag läst men i det här fallet så funkade det, jag liksom mös av vetskapen att allt det där förutsägbara skulle hända. Jag välkomnade det med öppna armar. Boken påminner starkt om ”Engelsmannen som gick upp för en kulle men ner för ett berg”, fast utan Hugh Grant. Och utan berg. Antalet människor istället för antalet meter. En enkel men väldigt fin må bra-bok.

Idag läste jag Peter James ”Levande begravd”, skitbra! 363 sidor välskriven spänning. Måste kolla upp den herrn närmre. Byte av kulturscen: Jag lyssnar just nu på Danmarks bidrag och det är bra. Väldigt bra. Hade Norge som favorit sen tidigare men nu vette sjutton alltså. Robins låt gillar jag också väldigt mycket. Bra där Norden.

Ända sedan jag kom in i detta land, eller rättare sagt från och med den stund vi satte oss i bussen med riktning mot gränsen, har jag haft en annan låt i skallen. Låt mig säga så här: I Thailand hade jag ”One night in Bangkok” på hjärn-repeat. Sedan tog landet slut och skivan med den, och jag fick in en annan slinga… som jag nynnat på konstant sen dess. Jajjemensan, självklart fröken Kim Wilde. Haha egentligen låter man väl som en idiot men jag kan inte vara den första. Dessutom är ju låten bra – det har jag faktiskt alltid tyckt.