Nu är vi i Kambodja. Resan hit gick bra men blev som en övning i inre kamp, där mantrat var "dra åt helvete dra åt helvete dra åt helvete", eftersom gränssnubbarna självklart gjorde vad de kunde för att blåsa en på pengar och självklart lyckades eftersom man inte har mycket till val. Man vet att man blir blåst men man vet också att man inte kan göra nåt åt det. Det är den värsta sortens situation jag vet. Hellre blir jag blåst utan att veta om det.... frustrationen.... aaaaaah...
Först kostade allt allt ALLT pengar; ja jag vet inte till vad allting pengarna gick men alla skulle ha pengar i alla fall, 1000 bath hit, 1000 bath dit, som pengasugande myggor. Sen, innan vi äntligen skulle få komma iväg, skulle vi växla till oss Kambodjanska pengar och då sa de naturligtvis att det inte fanns nån ATM dit vi skulle så att vi var tvungna att växla från dem, bla bla bla, och när man är trött, hungrig och i ett nytt land orkar man inte bråka så hårt. För tänk OM de haft rätt och vi kommit fram till boendet utan en enda Kambodjansk peng, säkerhetstänket slog liksom till... samt en resignation - ni vinner bara vi får åka nångång. Växlade således 2000 bath och fick 200 000 riel, hade vi tagit ut i ATM:en hade vi fått 300 000 riel. De gav oss alltså 30 procent mindre. TACK. Jag struntar väl i pengarna men jag HATAR systematiskt lurendrejeri och att känna mig som en lurad idiot.
Jag var tvungen att meditera en stund och tänka på Pol Pot. Man kan inte vara alltför hård mot ett land som har en historia ihop med den mannen. Så tänkte jag.
Sen tänkte jag på Gröna Lund, den där gången i somras när jag ville göra nåt man tydligen inte fick men som alla ändå frågar om, och Lustiga huset-mannen suckade trött och ba, visst, du får göra det om du kan svara på det här: Kambodjan ansvarig för folkmord och massavrättningar av 3 miljoner människor? och jag ba:Pol Pot, och han ba: ...Vad sa du?! Oj... Du är den första som svarat rätt. I slutändan fick jag inte göra vad det nu var jag ville göra eftersom meningen var att jag inte skulle kunna svara på utslagsfrågan. Istället fick jag 4 dagars huvudvärk där jag ältade hur det kan komma sig att den svenska skolan gått så totalt åt helvete att den genomsnittlige Gröna Lunds-besökaren inte ens vet vem Pol Pot är. Ungefär det tänkte jag på i taxin, och det hjälpte mig. Mina förlorade 150 spänn är ju faktiskt ingenting och noll komma noll i jämförelse med glömskan/ovetandet av Pol Pot. Det gäller att sätta saker i ett visst perspektiv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar