Knyter ihop säcken

Tillbakablick.

Jag ser tillbaka på mina inlägg och märker att jag lätt glider iväg in i andra ämnen. Politik, filosofi, etik och moral. Det är inte så konstigt, eftersom det är poängen med att resa för mig. Det öppnar upp nya vyer, exponerar mig för saker jag aldrig behövt hantera förut, och allt detta i en värld där jag inte har någon kontroll och där jag är väldigt liten. I Sverige kan jag vara stor för i Sverige vet jag hur det mesta funkar. Ju mindre man vet desto mindre blir man. Det är nyttigt att vara liten ibland, och att tvingas tillförlita sig på andra.

Det är också viktigt för mig att bli påmind om att det vi ser som normalt i Sverige bara är just normer, skapade av oss själva. Världen består av en mängd diskurser, det finns ingen universell måttstock som slår fast rätt och fel. Visst, i fråga om hur man ska bete sig emot varandra ser jag mer än gärna de mänskliga rättigheterna som den gällande måttstocken, men det finns så många andra sätt människor fördömer varandra på, utifrån beteenden liksom. Kommer bara på ett dumt och fånigt exempel men: Jag minns när jag var liten och tyckte kineser var hemska som åt hund, hur kan man göra så? Idag har jag fattat att vem är JAG att komma och säga vilket djur man ska käka eller inte? Det är ingen skillnad på att äta hund eller ko, men ändå blir man uppfödd med att det ena är mer rätt  än det andra. I Kambodja sålde de friterade spindlar, larver och skalbaggar kilovis, det såg inte så aptitligt ut men nu ser jag det som intressant medan barnet Elin hade skrikit AAAAAAA och tyckt att de var ociviliserade. Ja jisses. Det har sina fördelar att växa upp. Det jag vill komma till är att allt kan jag inte lära mig genom att åldras, en del saker måste jag uppleva för att lära mig. 

Ett exempel från denna resa är HIV/AIDS. Jag var nervös inför mitt första besök på hemmet för HIV-positiva, för jag har aldrig träffat någon HIV-positiv förut. Fast ordet jag söker är egentligen inte nervös utan rädd. Rädd för att göra bort mig, rädd för att inte bete mig rätt, rädd för att bli chockad. Första mötet gick bra och efter andra, tredje, fjärde, då tänkte jag inte ens på att det var HIV-positiva jag träffade. Det var alltså inte dem jag var rädd för utan mig själv i sammanhanget, men den rädslan suddades ut. Samhällets största faror bygger alla på rädslor av det här slaget. Rädslor för det som är nytt, annorlunda, obekant. Det enda man kan göra för att bota rädslan är att göra en bekantskap av obekantskapen, eller hur? 

Andra saker jag älskar med att resa är berättelserna och mötena. När jag låg och solade den där sista dagen i Kambodja så hörde jag en intressant historia från poolkanten. En spansk man i 40-årsåldern förklarade att han haft ett rätt lyxigt liv, med bra jobb, fin lägenhet, platt-tv, Ipod Ipad, allt vad det heter. Bil, försäkringar, rubbet. Så kom den ekonomiska krisen och hans firma började gå dåligt. Han fick göra sig av med sina bekvämligheter, en efter en. Till slut tänkte han att detta går inte. Snart skulle han inte ha något kvar. Varken jobb, boende eller prylar. Han sålde bort precis allt han hade kvar och så reste han till Asien. Nu har han bott här snart ett år, bor så billigt han kan, äger inget och småjobbar lite med att hjälpa företag här med deras hemsidor för att få pengar till mat. Han sa att han för första gången i sitt liv kände sig lycklig på riktigt, och han sa att det ekonomiska krisen var det bästa som någonsin hänt honom. Fin historia tyckte jag.

Folk reser av så olika anledningar och jag älskar att få reda på dem.