Koh Samet, en sammanfattning

I morgon är det slut på ö-liv för denna gång och vi flyttar in till fastlandet. Den här ön kommer alltid att tillhöra oss i mina tankar, det har varit ett par minnesvärda veckor... Det kan kanske låta som att vi bara ägnar oss åt slö- och slapperi men vi har pluggat det vi har kunnat, som sagt, den stora utmaningen börjar då intervjuerna är färdiga, vilket kommer att ske inom sju dagar om allt går som vi vill. Igår gjorde vi som sagt ytterligare en intervju. Sakta men säkert läggs de på hög.

På denna ö har jag förlorat allt ifrån en tånagel till mina favoritsolglasögon, men jag tänker bort det dåliga och kvar det bra. Jag har aldrig tappat en tånagel förut, de växer ut igen eller? Hm... Mycket ovan situation.

Igår var vi ut och firade, det var jätteroligt. En massa dans, biljard och skålande. Idag har vi ätit god mat, hämtat tvätt och bytt utlästa böcker mot nya böcker. Nu ska jag sova innan myggen äter mig levande. Satan också vad de sticks, blir sängen illa kvickt.

God natt Koh Samet.
 

Kommer sakna promenaderna längs stranden. Man vet aldrig vad man trampar på.

 Läsandet utanför boendet.

Kvällar ute med roligt folk. Som pajsarn. Han heter faktiskt så. Haha.

Att hitta saker. Fina konstiga saker. Sådana saker måste naturligtvis dokumenteras.

Och att glida runt i klänning och dansa järnet, samt självklart att få bartendrar att ställa upp på fjårtiskort.

Tack och hej.

943 kvar...

Jag läste om UNESCO:s superresa och blev avundsjuk. Skulle dock vilja göra det i min egen takt, att se 962 världsarv på 2 år känns aningens stressigt. Ja och så äger jag inte 10 miljoner, det är också en bidragande faktor till att jag inte har nån biljett än, så att säga...

Började räkna hur många av de 962 jag sett. Jag kom upp i 19.

Sverige:

• Drottningholms Slott
• Engelsbergs Bruk
• Höga Kusten
• Falun och Kopparbergslagen (Jag har alltså varit i Koppargruvan)

Estland:

• Gamla staden i Tallinn

USA:

• Frihetsgudinnan
• Everglades
• Independence Hall i Philadelphia

Australien:

• Fraserön
• Greater Blue Mountains
• Kakadu Nationalpark
• Ningaloo Reef
• Queenslands våta tropiker
• Shark Bay
• Stora Barriärrevet
• Uluru
• Katatjuta Nationalpark
• Operahuset i Sydney
• Cape Range Nationalpark

Nej jag tänker inte skena iväg och säga att jag ska se alla innan jag dör, men 100 kan väl inte vara ett alltför högt mål? Jag älskar ju mål. Måste ha dem för att kunna andas. Kinesen fick förresten ta med sig en vän såg jag, det ingick i priset. Jag undrar om han har en vän? Annars kan jag vara hans vän. Hör du det? Jag kan vara din vän.

Senaste nytt

Livet rullar vidare. Vi har gjort fler intervjuer och i morgon är det dags för än fler. Transkribering och kodning är klart, men det är som sagt ingen idé att börja analysera förrän vi har alla intervjuer gjorda så än är det inget supertempo vare sig vi vill det eller inte.

Annars finns inget att klaga på. Heta dagar, varma nätter, ljumna vågor. Lite FÖR varmt ibland men det är väl ett löjligt problem egentligen. Jag gillar Koh Samet eftersom det är så mycket Thai-turister här, mer inhemsk turism än västerländsk. Vi har lärt känna lite schyssta thailändare och det är roligt.

De senaste dagarna har jag annars mest bråkat med Per Hagman. Jag tog med mig hans "att komma hem ska vara en schlager" och jag hade fått för mig att jag skulle gilla den. Jag vet inte varför. Något någon sagt? Hur som helst, att ta sig igenom den var en plåga. Varje ord och mening krävde en ansträngning utan dess like, men eftersom jag är envis av det korkade slaget så hade jag bestämt mig för att ta mig igenom den. Det gjorde jag också. Jag säger inte att den är dålig för alla, men för mig var den noll. Så fruktansvärt ointressant och träig. Jag tror att hans liv är lika intressant för mig som mitt skulle vara för honom, hehe.

Nu läser jag istället P.D James och det känns bättre. Fel. Det känns fantastiskt. Innan Per Hagman näste jag Mons Kallentofts "Den femte årstiden" och den var inte dålig men inte heller lika bra som "Midvinterblod". Bättre än "Sommardöden" dock. Jag kör varannan deckare varannan inte deckare.

Idag är det tre veckor sedan tentan. Det innebär att om vi inte får vårt betyg idag så bryter Högskolan i Gävle mot lagen. Det skulle i så fall inte vara första gången och det gör mig så förbannat förbannad. Det är alltid så himla noga att lämna in i tid (vilket jag uppskattar, det värsta jag vet är när sen inlämning inte får några konsekvenser), men då kanske de också kunde hålla sig till de tidsregler som gäller? Dagen är visserligen inte slut än så jag ska vänta med att skälla.

Maten hos Banana (där vi bor) är sjukt god och billig.

 

Igår var jag till öns största tempel. Eller, tja, enda tempel skulle jag tro.

Vårt hem är underbart och bäst.

 

Jag kan faktiskt vara glad i hatten också, inte bara sur.

Och här är vårt internet-hak. Vi äter här varje dag, nåt stort eller smått för att kunna surfa och plugga.

 

 Nu ska jag... hm... gå till stranden? Ta en massage? Fortsätta med deckarmysteriet? Köpa en fruktshake? Något av det. Och kolla när tidigaste färjan i morgon går. Blir tidigt imorgon verkar det som. Ja men som sagt, ett betyg skulle sitta fint... hatar att vänta. Tror inte så gott om detta betyg, salstentan gick ömsom bra ömsom skitdåligt så jag vet inte jag. Jag är inställd på att det här blir lågvattenmärket. Jajaja, bara jag nu slipper undra över saken.

Såg ni det här förresten? Intressant... med tanke på vad vi gör här.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/thailand-pekas-ut-i-svensk-hiv-rapport

Helad

Igår tog jag slowboaten in till Ban Phe och gick på marknad. Köpte lite allt möjligt, sånt som jag behöver. Rosetter att ha i håret till exempel. Rosetter kan man aldrig ha ett överflöd av. Och, viktigast av allt, jag köpte även en kamera. Jag kunde inte stå emot. Var in i två olika kamerabutiker och hade på förhand bestämt mig för att ge mig själv de två billigaste alternativen som spelrum. Inget utöver det. Den allra billigaste var å ena sidan rosa, precis som min gamla kamera, men å andra sidan såg den ut som att den skulle gå sönder bara man tittade på den. Som en legokamera litegrann. 450 spänn kostade den men även jag har billighetsgränser. Den näst dyraste var å ena sidan en Sony Cybershot, precis som min gamla kamera, men å andra sidan... nej, det fanns inget ordentligt å andra sidan mer än att den kostade 200 spänn mer, alltså 650 spänn. Jag började rabbla upp onödiga (eller ja, trista) saker jag lagt 650 spänn på förut i mitt liv:

• Tandläkarbesök, nummer ett på tristhetslistan
• Ny laddare till datorn för att den gamla pajade fast sen dog datorn också = det var verkligen ett helt onödigt inköp
• En taxiresa mellan t-centralen och Amerikanska ambassaden eftersom SJ SJ gamle vän försenade sig
• Ett buss-månadskort mellan Avesta och Hedemora eftersom Hedemora är lite efter i utvecklingen och inte tillämpar gratisbussar.

Sen kommer jag inte på nåt mer eftersom jag är rätt noga med mina pengar. Inte så noga med att hålla på dem längre, men noga med att de ska gå till sånt som gör själen gott. Jag är dock säker på att listan går att göra lång om man bara tänker lite. Så, summan av kardemumman blir att jovisst, jag kommer köpa en redig kamera när jag kommer hem, men tills dess vill jag vara en lycklig och hel individ och det är jag inte utan kamera. Den är ingen kanonkamera så klart men den kan ändå fånga människor och ögonblick och hjälpa mig att minnas dem, och det är allt jag begär.

Igår kväll var vi ut med några thailändare som äger en bar nere vid stranden. Hm den meningen går kanske inte ihop eftersom man kanske inte kan gå ut hos sig själv, eller kan man? Äh. Sedan dansade vi och kastade pil. Jag lyckades träffa åtta ballonger och vann tredje pris, en uppstoppad Angry Bird. Jag är stolt såväl som förvånad, det var ingen lek det där.

Steg upp tidigt i morse och gick i två timmar längs öns ena sida.Skönt att sträcka på benen. Rastade den nya kameran också. Det gick så här:

Blomma.

El.

 

 Glass.

 

Vik.

Vi bor på myntet. Då menar jag inte Avestas biograf alltså (även om det hade varit mysigt) utan där myntet ligger på kartan. Jag gick till nycklarna och vände.

Igår:

 

 

Pil.

 Solnedgång.

Arg Elin trots ny kolonialhustru-hatt?

Arg fågel. MIN fågel.

Kvartstid

Känns ju helt galet detta, men nu har vi varit här en fjärdedel av tiden. Det känns varken bra eller dåligt, att komma hem ska bli skönt men att vara här är också skönt, så att... jag låter tiden ha sin gång bäst den vill.

Just nu är det stekhett här på Samet, så där så att man känner sig yrslig på kvällen och tja, halvt död. Vattnet är dock turkost och sjukt varmt, så att ligga däri ett par timmar varje dag känns som bästa receptet. Aptiten sa tack och hej i och med värmen, så nu överkonsumerar jag ananas-shakes och banan-shakes. Blev ingen 7/11-burgare förresten, den var slut. Istället har jag fastnat för deras rostbiffs-macka, det är min nuvarande tvångs-föda eftersom äta bör man annars dör man?

Dolph Lundgren är här också, och har spärrat av stranden. Så pass.

Här är vårt boende, helt underbart! Det ligger mitt på huvudgatan, 7/11 och stranden åt ena hållet, piren åt andra hållet. Perfekt.

Plugget går framåt, vi har suttit ett par timmar nu och kodat intervjuerna, var och en för sig. När vi kollade på varandras såg vi att vi, precis som vi hoppades, hade plockat ut nästan exakt samma koder. Det känns bra det.

Jag tycker att det är spännande att vi båda har haft samma tanke om Thailand långt innan vi lärde känna varandra. Vi var båda där runt 2008, fast som sagt, det var innan vi visste om varandras existens. Jag var här med Samuel och Nicklas, vi stannade här en månad på väg hem från Australien. Kanske gjorde det sitt, just det att jag redan varit på resande fot i 11 månader... för sista veckorna i Thailand var en riktig plåga. Jag ville bara bara bara hem och var så otroligt trött på Thailand och hetsen att vara alla turister till mötes och alla turister i sin tur som betedde sig som grisar, alltihop fick mig att må illa. Jag hade svårt att se ett paradis när helvetet fanns så nära.

Hur som helst, jag sa till mig själv att jag kommer ALDRIG mer komma tillbaks till Thailand såvida det inte är för att göra något... hm... gott? Äsch jag vet inte, genom studier liksom, ett försök till att göra skillnad... jag ville i alla fall aldrig mer åka tillbaka som bara turist. Det roliga är att Nessica tänkte exakt samma sak, hon var här i 5 veckor samma år och gav samma löfte på hemvägen, aldrig mer Thailand som turist. Vi har pratat om det några gånger (långt innan detta projekt drog igång), och aldrig trodde vi väl att vi skulle uppfylla löftet tillsammans. Gött mos.

Nåväl, på väg in till Bangkok sa jag till Nessica att jäklar, jag måste verkligen ta vara på den här tiden, för efter det här Thailandsbesöket känner jag att Thailand har gjort sitt för mig. Två veckor senare känner jag detsamma faktiskt. Jag tycker om att vara här just nu, men jag tycker också om att det nog är sista gången. Aldrig ska man aldrig säga, livet kommer ofta med överraskningar, men som det känns är det här sista gången jag är här. Så är det. Det finns så mycket mer att se.

I morgon ska vi in på en marknad, vet inte vilken sorts marknad men ombyte förnöjer. Sedan väntar fler intervjuer till veckan. Tack och hej, sönderbränd tjej.

Geni

Jag känner att just DU måste se det här klippet. Fantastiskt...

Startskottet

Idag var en stor och bra dag. Idag gjorde vi våra första intervjuer. Bollen är i rullning! Tärningen är kastad! Det känns mycket skönt.

Vi for till ett hem för vuxna och barn med HIV/AIDS och jag fick en bra känsla av stället och av personalen. Samtidigt var det en stark och omskakande känsla. Barnen var i blandade åldrar, från nyfödda och upp till yngre tonåren. Vi fick reda på att ungefär hälften hade fått HIV via födseln. Den andra halvan hade fått HIV för att de blivit våldtagna. Vidare träffade vi en man som jobbar inom en organisation mot barntrafficking. De gjorde tydligen en räd för ett tag sedan, tillsammans med Thailändsk polis, där ett gäng barn räddades från en bordell. Under själva räddningsauktionen passade en av polismännen på att våldta en 11-årig tjej, och när organisationen protesterade mot detta blev organisationen bannlyst... på grund av att mannen var en högt uppsatt polis. Så nu är organisationens hemsida blockad i Thailand och tja... de bannlysta som sagt. Visst känns det fint att finnas till ibland.

Vi ska tillbaka nästa vecka och göra fler intervjuer. Idag har vi även flyttat till ett guest house som heter Papa Rogers, det blev det där rummen kostar 250 bath per natt, alltså 27 kronor var per natt. Det känns mycket mer som hemma än vad de förra två boendena gjorde, lite mer hippie så att säga. När vi kom tillbaks från intervjuandet drog jag ner till stranden och badade i solnedgången. Låg på rygg och stirrade ut månen. Nu sitter vi på en veranda och jag beställde precis grön currygryta. Fick in en röd men orkade inte bråka då jag var hungrigare än vargen som åt upp mormor och Rödluvan. Tog en tugga och brände käften ur led... det går inte. Jag får inte i mig denna frätande häxblandning. Har fiskat upp kycklingbitarna i alla fall men så fort det är klart och betalt ska jag göra nåt modigt, nämligen gå till 7/11 och köpa en sån där dassig uppvärmd hamburgare. Jag har alltid undrat om man blir magsjuk av dem, och nu är tiden inne att ta reda på sanningen. Jag känner mig äventyrligt lagd ikväll. Och så håller jag tummarna för Schellefte. 

Dag 9, bok 4

Just nu är teamet lite vingklippt, men vi reser oss igen, på ett eller annat vis. Vi har vår första intervju inbokad och förhoppningsvis blir den avklarad i slutet av denna vecka. Boende för en billigare penning har vi också hittat, endera 500 bath/natten med egen toa eller 250 bath/natten utan egen toa. Får se vad vi väljer. Priset är för två så hur som helst så blir det minst en halvering mot det vi betalar nu, med våra 1000 bath per natt.

Jag drömmer om min kamera om nätterna och provar fortfarande att starta den varje dag. Ingen reaktion. Den är stendöd. Så fort jag kommer in till fastlandet tänker jag se om det finns någon att få tag på för en billigare slant, för det här går nog inte. Känner mig tom och genomskinlig... eller så är det bara en övergångsperiod, kanske vänjer jag mig att vara utan den. Fast nä, jag vill inte vänja mig. Det är lite som med kaffe. Drick drick drick, säger folk. Till slut vänjer du dig! Av vilken anledning skulle jag vilja tvinga mig själv att vänja mig dricka nåt jag tycker är svinäckligt? För att passa in i vuxen-mallen? Jag betackar mig. Ho ho ho...

Nu läser jag Tillsammans är man mindre ensam, NU liksom. Det är, så att säga, på tiden. Språket är underbart, som att ligga ner i solen och bli kittlad på kinden med en fjäder eller ett grässtrå. Jag är inne på sista kapitlet och jag vill dra i nödbromsen. Vill inte att den ska ta slut. Typ så:

Jag ser att den har blivit film, och jag undrar varför. Jag är inte emot alla bokfilmatiseringar men en del kan jag inte riktigt förstå poängen med, eftersom vissa böcker inte är geniala för själva historiens skull utan för språkets... formuleringar och ord som lyfter en från stolen/sängen/stranden/var-man-nu-är och får en att sväva iväg. Ungefär som med ishockey och konståkning. Vissa böcker är som bra hockeymatcher; spännande rätt igenom, lagom mycket våld, lagom mycket fart, man vet inte hur det ska sluta och man glömmer det som finns runt omkring och är helt inne i matchen. Sånt blir bra film. Sen finns det konståkningsböckerna, där orden är som piruetter och perfekta skär. Det händer inte så mycket, men det behövs inte. Allt är bara som en enda lång sinnesnjutning. En sådan filmatisering blir bara en blek kopia. Jag har sett det så många gånger.

Jag drar till med två exempel: The Beach och Fight Club. Speciellt Fight Club må jag säga. Språket i den lilla tunna boken är så galet poetiskt. Där snackar vi bielmanpiruetter och trippel toeloop. Filmen är inte dålig, men den är inte heller superduper. Det trodde man inte, att Fight Club skulle vara mer konståkning än hockeymatch. Kanske är det därför jag älskar böcker så mycket.

Så enkelt det kan vara

Eftersom jag är en lat kvinna som älskar att ta genvägar i livet så var det ingen som behövde köra nån övertalningskampanj med mig angående ordet hen. Jag har längtat efter det ordet sedan jag lärde mig skriva, typ. Det är - på riktigt - så jäkla efterlängtat. Jag syftar på proceduren att skriva hen istället för han eller hon, vilket är både plats- och tidssparande. Dessutom mindre slös av fingertoppshud. Jag ser bara vinnare.

Dock finns det så klart dem som vill ta hen-fjädern och göra en strutsfarm av den, så är det alltid med det som är nytt och läskigt.  egentligen orkar jag inte bekymra mig så mycket över saken eftersom tiden ändå kommer se till att Hen-värnarna går vinnande ur striden. Allt nytt är läskigt och jobbigt i början, typ som med jultraditionerna. 1928 rasade man över att julbocken, julspöket och jultuppen höll på att bytas ut mot en JULTOMTE som dessutom inte ens såg ut som en tomte. 1928 är inte skit-längesen. Ändå skulle dagens folk gå helt Kalle Anka och slåss för den röda jultomtens existens med näbbar och klor om den var hotad, det är jag ganska säker på, och hävda att den minsann är en del av vår tradition. Vilket är helt sant, men en väldigt ung tradition må jag säga. Ja, som ett exempel bara, på hur fort saker kan gå från att vara skrämmande hot till att vara en del av den svenska folksjälen.

Tillbaks till ämnet. Nu hittade jag den här Hen for dummies-grejen och tyckte den var otroligt fiffig. När man inte vet vilket kön någon har kan man använda orden längst till höger:

Pojkvän     Flickvän    Partner
Pappa        Mamma     Förälder
Bror           Syster        Syskon
Han            Hon          *Ka-ching*

Det där var alltså ljudet av en stor fet poäng.

Tack och hej!

Blöta nätter

Ja, läget är som sådant att om en bild säger mer än tusen ord kommer denna blogg från och med nu bli väldigt tyst. Igår bestämde sig min vattentäta kamera för att inte vara vattentät längre, den pensionerade sig helt enkelt och det är inte mycket att göra åt det, mer än att svära, men det har jag redan gjort så att... ja, jag får göra en Ledin och gilla-la-la-la läget.

Jag borde enligt konstens alla regler (eller i alla fall de jag snickrat ihop för mig och mitt liv) vara förkrossad och panikslagen, jag älskar ju att fota... men gårdagsnatten var så grymt euforisk och underbar att jag inte kan halka ner i bitterhetsträsket, inte idag i alla fall.

Vi inledde nyårsfirandet, och SOM vi gjorde det. Dansgolvet ligger på stranden och där hamnade vi vid tiosnåret redan. Värmen, musiken och hinkarna med vatten som slängdes hit och dit var förstås roligt bara det, men sen, vid elva, då öppnade sig himmelen och ett skyfall gjorde entré. Jag menar SKYFALL. Så att det vissa stunder sved i skinnet. Skyfallet höll i sig i tre timmar. Musiken fortsatte att pumpa, dansgolvet fortsatte att vara trångt trots att alla var helt genomvåta, vi dansade barfota i regnet, på stranden, timma efter timma efter timma. Runt omkring oss åskade det rejält så att horisonten ideligen lystes upp att gyllene spindelnät. Då och då försvann strömmen någon minut, till allas jubel. Då fanns bara mörkret och blixtarna och alla människor som jublade och det var så otroligt vackert.

Jag tror minsann att själen min hamnade i eufori. Jag stod på ett bord vänd mot havet, dyngsur, hoppandes barfota, och skrek ett sånt där Ronja-skrik i riktning mot vågorna och åskan.

Ja, och ungefär då kom kameran på att den fick nog. Så att ja, jag får skylla mig helt själv, klantigt att ens ha den i väskan. Från och med nu får jag klara mig med mobilkameran, tills jag kommer hem och kan köpa en ny kamera. Jag vill inte ha en telefon som är en kamera och en dator och en ficklampa och en spegel, jag har hellre en telefon och en kamera och en dator och en ficklampa och en spegel. Vad ska jag annars ha min stora handväska till?

Det var inte bara regnet som gjorde gårdagen blöt, så idag har vi suttit med träkeps hela dagen och inte gjort många knop alls.

Torra...

 

 

 Blötare...

Blötast... haha.

GOTT NYTT ÅR och tack kameran för det du gav.

Två USA-resor, en Kenya-resa, mycket skog och mark, mycket kyla, en hel del bad. Man tackar.

Vila i fred.

Heta nätter

Det känns skumt att jag för en vecka sedan satt och svettades av helt andra orsaker än dagens. En vecka sedan salstenta, denna moderna form av tortyr. Fast... sån där bitterljuv tortyr. Pest och pina, javisst, men känslan när man går därifrån är ändå en så otrolig lättnad, som att tappa 10 kilo genom att lämna in ett par papper.

Det känns fortfarande bra här på ön, vi lär känna den bättre och bättre. Har hyffsad koll på var Pad Thaien är billigast (jag äter det en gång om dan, billigt, mättande och gott!), var flaskvattnet är billigast, var massagen är billigast, var 7/11 ligger, eeeeh.. ja och det är väl ungefär vad man behöver kunna just nu. Det är ett lugn över ön som jag gillar, visserligen sover den aldrig (och knappt vi heller) men jag känner mig lugn och trygg här. Vid halv två inatt fick vi för oss att gå in till "centrum" och handla på just 7/11, på sin vakt är man så klart alltid men kände mig inte orolig av promenaden. Det är ett gott betyg.

Ett schema har upprättats, litegrann för att rädda plånbok och kroppsform men också för enkelhetens skull. Alkohol inhandlas fredag och lördag. 5 drinkar på en dag är roligare än 1 drink om dagen i 5 dar, som en vuxenvariant av Fem myror skulle ha kunnat heta. Helkroppsmassage tänker jag unna mig en gång i veckan. Efterrätter och glass hör till helgerna det med. Fruktshakes hör dock till det dagliga överlevnadskittet, tillsammans med minst 5 dopp i havet och ett par timmar i solen. Livet är gött.

Ja. Nästan jämt. Nattetid har vi det lite trögt, det är så satans varmt att vi inte somnar förrän runt 3-4 och innan dess har jag hunnit vrida mig tusen varv och provat ALLT, igår natt sov jag till och med med fötterna på huvudkudden och huvvet i fotändan, tänkte att det kunde hjälpa... fläkten i taket som viftar runt den kokande luften låter dessutom som en flygplansmotor och ibland brukar jag fantisera om att vi kanske lyfter en vacker natt. MEN nu ska jag sluta klaga, min kropp kommer att vänja sig och AC blir man bara förkyld av så gräset ÄR faktiskt inte grönare.

Det är svårt att inse att vi är här för att skriva C-uppsats. C-uppsatsen är ju det obestigbara Berget, den oåtkomliga Pokalen, eh vad kan jag kalla den? Det som funnits i mitt huvud sedan dag ett på universitet. Rädd har jag varit och det är jag väl fortfarande, det här är det viktigaste jag kommer att göra under min skoltid och nu måste det klaras av. Det är inte något som skymtar i horisonten längre utan nu är den framför nästippen på mig. En sån där elefant man måste äta upp, bit för bit.

Men det kommer att gå bra. Det gör väl alltid det, till sist? Till och med när det går dåligt tenderar det hela att sluta med något bra. Hur som helst så finns det inget val, elefanten ska ner i magen och när den väl är där ska jag ta världens längsta middagslur och baaaaaara sova.

Blekansikte. Ugh!

Säkert undrar fruktansvärt många om jag läst någon mer pocketbok och det HAR jag. Jag har nu läst ut bok tre, skriven av min favoritdeckarförfattarinna PD James. Ett opassande jobb för en kvinna. Den var bra men för kort, hennes böcker brukar vara längre. Har med mig ytterligare en James-deckare men den tar jag senare. Snart har jag läst alla kvinnans böcker, sånt hatar jag.

Avslutar med denna som jag lånat från Ann, detta inspirerande kvinnostycke:

Ön

-Vad är det för dag idag?
-Onsdag tror jag. Eller är det tisdag förresten?
-Näää, inte tisdag, snarare torsdag väl?
-Torsdag? Nej då tror jag mer på onsdag. Eller som sagt, tisdag kanske?
- Ja, kanske...

Sen fick vi ta upp kalendern och kontrollera. Det är onsdag idag, och vi börjar komma in i Thailivet. Vi har hamnat på Koh Samet, en grön liten ö med vita stränder och badkarsvarmt vatten. Idag sov vi lite för länge, som tur för oss befinner vi oss i framtiden och fick därför lite extra tid till tentan. Skrev klart den - hurra! samt vår final research plan - hurra! Nu kan vi fokusera helt på c-uppsatsen.

 Här bor vi just nu, men vi ska byta boende på nyårsafton för då blir detta boende fullbokat.

Ligga på puffar vid havet och läsa pocket och dricka ananasshakes är ungefär det vi hunnit med än så länge.

Och att vandra längs stranden när solen går ner, och att klappa vildkatter och blöta fötterna.

Idag åt vi kvällsmat på ett sånt här kuddställe. Gott, billigt och mysbelysning. Kanske blir den här ön vår bas, kanske åker vi bara in till fastlandet för att intervjua, kanske gör vi all transkribering och kodning härifrån. Först måste vi hitta billigare boende, bungalowen kostar 900 Bath per natt, eller 450 bath var, vi har hört att det ska gå att hitta bungalows för 150 bath var, eller i alla fall 300 bath var ifall de andra är fullbokade. Det gäller att ta ansvar för statens pengar och spendera dem klokt, tänker vi.

På tal om statens pengar är jag lättad över att höjd pensionsålder äntligen verkar vara på gång, orkar inte grubbla över det där med. Ekvationen som inte går ihop hur mycket man än vill att den ska göra det... pensionsåldern sattes vid en tid då vår genomsnittliga levnadslängd var lägre och nu när vi blir äldre så finns det följande tre att välja mellan: höjning av pensionsåldern, höjning av skatt, eller sänkt pension till alla så att den räcker till fler. Nåt annat alternativ finns ju inte, den som hävdar nåt annat må vara trollkarl för att jag ska tro den. Nåt av dessa MÅSTE det bli, sa realisten.

Jag har nu läst ut min andra pocketbok och är mycket nöjd. Kajsa Ingemarssons Bara vanligt vatten. Den kan varmt rekommenderas, tyckte den var snäppet bättre än Citronboken faktiskt. På planet läste jag Åsa Larssons Till dess din vrede upphör. Den kan OCKSÅ rekommenderas. Åsa levererar alltid. Nu ska jag välja bok tre.

En natt i Bangkok

Vi kom, vi såg, vi somnade.

Flygresan gick bra, hann påbörja och avsluta en pocketbok samt se en film, den där Du gör mig galen. Tyckte bra om den. Mellanlandade i Finland i 5 timmar och spenderade 4.5 av dem med att plugga. Hemtentan ska va klar i morgon så det är bara att bita ihop och fortsätta simma som en annan Doris... är förresten glad att få återse Doris, nu blir det inte förrän 2015 men ändå.

Ankomsten gick smidigt. Tog tunnelbanan in till Bangkok och sov ett par timmar på hotellet fast di lärde säger att man inte ska. Jag kommer ändå inte ha nåt som helst problem att somna ikväll, så det så. Ja, nu är det redan kväller och det skön-ömmar i våra kroppar. Tog en varsin entimmas thaimassage och fy helvete rent ut sagt vad ont det gör när de knådar vissa ställen. Typ insidan av låren. Jag ville bara grina... men sen sekunden efter är det skitskönt igen, då masserandet förflyttat sig till någon annan stans på kroppen, och då glömmer man den där lilla misshandelsfadäsen...  Just nu känner jag mig överkörd men på ett behagligt sätt.

Nåväl, nu ska jag jobba vidare med pocketbok nr 2. Ska jag hinna läsa alla 20 jag tog med mig så lär jag ligga i.

Reflektion ett: Margareth Thatcher är inte död. Förrän nu alltså? Trodde det var längesen. Nyliberalismens moderskepp, mina kondoleanser uteblir rätt hårt.

Reflektion två: Nanna Johansson alltså. Vilken klockren analys: http://nojesguiden.se/blogg/nanna-johansson/fyra-sorters-facebook-rasister

Nu ska vi på nattmarknad. Hoj!

Same same but different

 

Thailand har en speciellt plats i mitt hjärta, eftersom det var där mitt liv satte fart i rätt riktning. Innan Thailands-utbytet 2004/2005 var jag visserligen intresserad av olika kulturer och jag hade på känn att resor var min grej, men det var som svårt att veta innan jag faktiskt upplevt en annan kultur och faktiskt rest. Tack vare ett SIDA-utbyte fick jag chansen att ta reda på hur det låg till, om det verkligen var så som jag misstänkte angående mina böjelser eller om jag bara trodde att det här med kultur-utforskande var min melodi.

Jag inser så här i efterhand att där och då, i Vilhelmina och i Thailand, börjar stigen som jag ännu befinner mig på. Den första pusselbiten lades på plats helt enkelt. Sen dess har jag byggt vidare och är idag jäkla nöjd med hur bilden ser ut. Ännu är den suddig i kanterna och jag vet verkligen inte var jag kommer att hitta de sista bitarna, men det gör inget. Jag är tvärtom glad. Full av förväntan, glädje och positiv framtidstro ser jag just framåt, och så länge jag fortsätter i samma riktning, åt det där avlägsna målet jag riktade in mig på för längesedan, kommer jag att vara glad. Och mig själv.

Dags att sova, i morgon lyfter vi mot ett nytt Thailands-kapitel. Kapitel 4. Jag tror att det kommer att bli ett bra ett. Omtumlande, utmanande, härligt, galet, lärorikt, spännande. Med andra ord... Same same but different!

 <3