Så fort jag tänker på tiden som varit, allt jag gjort, allt jag fått och dem jag träffat, vill jag bara böla. Jag tycker det är svårt med saker som tar slut, men det har jag väl sagt redan. Känns läskigt att tänka tillbaka på min första kväll här, när jag satt på sängen och oroade mig. Jag kände mig liten och ensam och allt kändes jobbigt, men jag påminde mig om att det jag kände då inte var NÅGONTING mot vad jag visste att jag skulle komma att känna sista veckan. Sista kvällen. Att välkomna det okända kan vara svårt men att ta farväl av det kända är tusen gånger värre.
Och här är jag nu. Kylskåpet är tömt, väskorna är som uppstoppade blåsfiskar, och jag är upp och ner i hjärta, mage och tankar. Sån himla märklig känsla det är, när något främmande blir till hemma, för att sedan återgå till att vara något avlägset, eftersom det riktiga hemma gör anspråk på en.
Hm.
Jag är nöjd med allt jag hunnit göra, se och uppleva. Hade aldrig en tråkig stund, inte som jag kan minnas. Inte har jag mig själv att tacka för det, utan tacket går oavkortat till de två magiska bubblor jag fått sväva runt i. Familjen med deras föräldrar, syskon, vänner. Längre utflykter och vardagsutflykter och te vid middagsbordet innan alla går till sängs. Och så Columbia Heights, med Chantz och alla andra fina människor. Har åkt som en jojo mellan dessa två skattkammaröar och mer lyckligt lottad än så kan nog ingen vara.
Tacksamhet, kärlek, ödmjukhet, glädje, sorg, alltihop trängs i mitt bröst. En natt, en sista natt, sedan far jag hem. Det vill säga, från ett hem till ett annat. "Home is where your heart is" - den sannaste av sanningar.
lördag 12 januari 2013
Idel avsked
Igår hade vi knytkalasmiddag i Columbia Heights. Jag bakade citronkladdkaka. I centrum denna kväll var en burk, en glasburk, som åkt ner i sinken med botten opp. De har ju sån där garbage disposal, där matrester och sånt sköljs ner och tuggas sönder. Skrämmer mig men hur som helst, burken satt där den satt och diverse metoder provades för att få opp skrället igen.
Vid midnatt gick vi till Wonderland och babblade, dansade, skålade, skrattade. Jag skålade för min morfar och plötsligt var en trend satt, där alla ville skåla för sina mor/farföräldrar, levande som bortgångna. Kändes bra.
Det var kö upp på övervåningen och smockat med folk, roligt roligt, men svettigt svettigt. De sålde "flu shots" men inte känner jag mig nå friskare för det... höhö.
Så klockan fyra på morron, när karaoketonerna (de är galna i det där...) rullat ut, då fick Trevor upp burken! ...med hjälp av en galge och lite McGyver-tänk. Hahaha.
Vid midnatt gick vi till Wonderland och babblade, dansade, skålade, skrattade. Jag skålade för min morfar och plötsligt var en trend satt, där alla ville skåla för sina mor/farföräldrar, levande som bortgångna. Kändes bra.
Det var kö upp på övervåningen och smockat med folk, roligt roligt, men svettigt svettigt. De sålde "flu shots" men inte känner jag mig nå friskare för det... höhö.
Så klockan fyra på morron, när karaoketonerna (de är galna i det där...) rullat ut, då fick Trevor upp burken! ...med hjälp av en galge och lite McGyver-tänk. Hahaha.
Lägg märke till en viss godispåse.
En jättejätterolig kväll, tillika avskedsutgång. Idag har jag panik-packat och ätit avskedsmiddag med Portia, Phil och Danny. Finns inga ord för hur nöjd jag är med den här tiden.
Avskedsturné
I onsdags, dagen efter min egen museistrapats, tog vi en heldag i DC. Började med Arlington Cemetery som var otroligt vacker. Gick där i ett par timmar och bara andades in historia, vördnad men också... sorgsenhet. Över krig som skett och krig som sker.
Jag är ingen soldat/militär-fantast, finns inget glorifierat över det i mina ögon. En man kan fara till ett annat land och döda civila med motiveringen att man försvara sitt land mot en fiende som... inte riktigt finns. Och mottas som hjälte. Vårt förflutna är fullt av hjältar, det är klart, men de som for är inte större hjältar än de (ofta kvinnor) som fanns kvar och kämpade för att hålla landet på fötter. Så filosoferar jag...
De flesta gravar pryds av kors, andra av judiska symboler, beroende på vilken tro man tillhör/t. Vid den okända soldatens grav var det en massa kors och verser ur bibeln, vilket så klart är helt okej om man är kristen, men jag var givetvis tvungen att fråga; Soooo... if the soldier is unknown, how come you know he is a Christian? Menade inte att provocera eller irritera, tycker bara att det är värt att reflektera över. Men jag fick inte svar.
Efter det for vi till Library of Congress, maffig byggnad. Ganska nybyggd (1897) men gjort att se ett par hundra år äldre ut. Sedan traskade vi över till The Folger Shakespear Library för att jag så gärna ville få en glimt av deras förstafolio. Dock var det stängt in till förstafolion just när vi kom, tjohej tjohej. Yet another reason to come back, suckade jag. Jag läste nyss en fruktansvärt dålig deckare om Shakespeare, 'Shakespeares hemlighet' - DaVinci-koden goes Shakespeare, som trots att den var usel gjorde mig lite nyfiken på herren ifråga. Författaren kommer dessutom från DC och en del av boken är de till och med inne på Folger och härjar och mördar.
Jahapp.
Avslutade med the National Cathedral, en gigantisk byggnad som påminner starkt om Hogwards och vars krypta är så kringelikrokbyggd att jag nästan hittade vilse. Mycket vacker, och en katolsk mässa hann vi med också. Tände även ett ljus för morfar som sagt. Fint.
Jag är ingen soldat/militär-fantast, finns inget glorifierat över det i mina ögon. En man kan fara till ett annat land och döda civila med motiveringen att man försvara sitt land mot en fiende som... inte riktigt finns. Och mottas som hjälte. Vårt förflutna är fullt av hjältar, det är klart, men de som for är inte större hjältar än de (ofta kvinnor) som fanns kvar och kämpade för att hålla landet på fötter. Så filosoferar jag...
De flesta gravar pryds av kors, andra av judiska symboler, beroende på vilken tro man tillhör/t. Vid den okända soldatens grav var det en massa kors och verser ur bibeln, vilket så klart är helt okej om man är kristen, men jag var givetvis tvungen att fråga; Soooo... if the soldier is unknown, how come you know he is a Christian? Menade inte att provocera eller irritera, tycker bara att det är värt att reflektera över. Men jag fick inte svar.
Efter det for vi till Library of Congress, maffig byggnad. Ganska nybyggd (1897) men gjort att se ett par hundra år äldre ut. Sedan traskade vi över till The Folger Shakespear Library för att jag så gärna ville få en glimt av deras förstafolio. Dock var det stängt in till förstafolion just när vi kom, tjohej tjohej. Yet another reason to come back, suckade jag. Jag läste nyss en fruktansvärt dålig deckare om Shakespeare, 'Shakespeares hemlighet' - DaVinci-koden goes Shakespeare, som trots att den var usel gjorde mig lite nyfiken på herren ifråga. Författaren kommer dessutom från DC och en del av boken är de till och med inne på Folger och härjar och mördar.
Jahapp.
Avslutade med the National Cathedral, en gigantisk byggnad som påminner starkt om Hogwards och vars krypta är så kringelikrokbyggd att jag nästan hittade vilse. Mycket vacker, och en katolsk mässa hann vi med också. Tände även ett ljus för morfar som sagt. Fint.
Cirkeln är sluten
Blivande interns ringer och mailar och frågar hur man gör, vad som förväntas, de säger att de förstått att de har stora skor att fylla. På mitt intyg skrev chefen att jag blev hennes högra hand, så fina ord ger hon mig att jag rodnar.
Nåväl, nu är cirkeln sluten på riktigt, jag har skickat in min slutrapport till American Scandinavian Foundation och nya interns jobbar i detta nu med utskick och korrespondens av allehanda slag.
Jahapp, det gick ju bra det här!
Nåväl, nu är cirkeln sluten på riktigt, jag har skickat in min slutrapport till American Scandinavian Foundation och nya interns jobbar i detta nu med utskick och korrespondens av allehanda slag.
Jahapp, det gick ju bra det här!
Tack och hej
Jag kommer sakna trevligheten som bor i det här landet. Att man alltid säger tack till busschauffören, och ha en trevlig dag/kväll/helg. Ja, inte bara till busschauffören utan till alla, alltid. Man hejar alltid och man tackar alltid. Alla menar det kanske inte med hela hjärtat, men många gånger, de flesta utav dem, känns hälsningarna genuina. Som en del av kulturen liksom.
En del av allt det jag kommer sakna.
En del av allt det jag kommer sakna.
torsdag 10 januari 2013
Det är något bortom bergen
Idag var en tung dag att vara i ett annat land. Ville vara där. Samtidigt känns det som att jag faktiskt var där, med min familj, med morfar. Mina bästa syskon rapporterade och bilder fick jag också. Så väldigt fint allt var. Jag tände ett ljus igår kväll i katedralen, det var fint och känslosamt och jag är tacksam att jag hade någon med mig som fick dela stunden med mig.
Sov gott och bekymmersfritt, tills vi ses igen.
Det enda jag vet om min egen begravning förresten, är att Omkring tiggarn från Luossa ska spelas eller sjungas, något annat finns inte. Tror jag delar den inställningen med i princip varenda kotte i familjen. Jag undrar om det är en populär begravningsvisa generellt eller om det är något typiskt för min familj. En helt fantastisk visa är det i alla fall, så mycket är klart.
Våga vilja
Jag sitter för övrigt och jobbar på 15-sidors-rapporten. Försöker att inte bli irriterad men det är svårt. Guidelinjerna till hur rapporten ska skrivas är gjorda efter en och samma mall: Utefter den typ av socialt arbete där man arbetar med klienter. Jag blir ibland trött på att det är den enda bild som får plats när man pratar om socialt arbete. Jag tänker inte jobba med klienter men jag kommer vara en socialarbetare för det. Ogillar när saker hetsas att följa ett visst mönster...
Får mig att tänka på det vansinniga i att vissa inte tycker att man ska få tjäna pengar om man jobbar med bistånd eller på Röda Korset eller dylikt. Att det är något fult att ha en saftig lön samtidigt som man jobbar för att göra världen bättre. Seriöst, är det några som förtjänar en saftig lön så är det väl dem? Skämt åsido, expertis behövs överallt, inom alla områden, och är man expert, eller för all del en person som axlat ett stort ansvar (tänk chef), så ska man få betalt därefter. Annars riskerar man givetvis att ämnesområdet degraderas och urholkas. För att biståndsarbete ska bedrivas som bäst krävs utbildning. För att folk ska tycka att det är värt att skaffa den utbildningen krävs att den höga utbildningen genererar en bra inkomst. Ingen vill jobba gratis, allrahelst inte den som har ett skuldberg att betala av, så om man nu seriöst tycker att alla som jobbar på Röda Korset ska göra det av ren skär godhet och utan betalt så hoppas jag att man förstår vad konsekvenserna blir; en organisation med brist på expertis och kunskap.
Vår lärare påminner oss om att vi alltid måste komma ihåg att vår kunskap är värd pengar, att vi aldrig ska tänka att vi borde jobba gratis eller tycka att det är fult att sträva efter en bra lön. Helt logiskt kan tyckas, men inte alltid och inte för alla.
12 sidor klara. Det tar sig. Steg för steg, sakta sakta, mot min kandidatexamen.
Får mig att tänka på det vansinniga i att vissa inte tycker att man ska få tjäna pengar om man jobbar med bistånd eller på Röda Korset eller dylikt. Att det är något fult att ha en saftig lön samtidigt som man jobbar för att göra världen bättre. Seriöst, är det några som förtjänar en saftig lön så är det väl dem? Skämt åsido, expertis behövs överallt, inom alla områden, och är man expert, eller för all del en person som axlat ett stort ansvar (tänk chef), så ska man få betalt därefter. Annars riskerar man givetvis att ämnesområdet degraderas och urholkas. För att biståndsarbete ska bedrivas som bäst krävs utbildning. För att folk ska tycka att det är värt att skaffa den utbildningen krävs att den höga utbildningen genererar en bra inkomst. Ingen vill jobba gratis, allrahelst inte den som har ett skuldberg att betala av, så om man nu seriöst tycker att alla som jobbar på Röda Korset ska göra det av ren skär godhet och utan betalt så hoppas jag att man förstår vad konsekvenserna blir; en organisation med brist på expertis och kunskap.
Vår lärare påminner oss om att vi alltid måste komma ihåg att vår kunskap är värd pengar, att vi aldrig ska tänka att vi borde jobba gratis eller tycka att det är fult att sträva efter en bra lön. Helt logiskt kan tyckas, men inte alltid och inte för alla.
12 sidor klara. Det tar sig. Steg för steg, sakta sakta, mot min kandidatexamen.
Ho ho ho
Jag har inget emot instagram eller foton på Facebook (visst, överflöd av bäbisbilder ger mig utslag men mot det kan man använda unbaby.me-appen som byter ut babybilder mot t.ex. bilder av bacon), hur som helst, jag postar själv flitigt foton... trots det älskar jag denna parodi. Igenkänningspoäng, haha. Menar alltså att jag känner igen mig själv i vissa delar.
Humor.
Från samma kanal kommer också den här geniala videon, har jag postat den förut? Älskar'n.
tisdag 8 januari 2013
Den man är
Jag kan ibland fundera över det här med bra sidor och dåliga sidor, hos sig själv och hos andra. Hur vi ibland blir intalade att skämmas för de sidor som inte är, hm, en starkaste liksom... Är inte den idén rätt befängd? Man kan ju inte vara bra på allt, så det man nu är dålig på är ju bara en direkt konsekvens av att man finns till. Det hör liksom till hela existens-paketet. Inget man kan göra något åt. Och vem har sagt att de behöver vara enbart dåliga för den delen?
Jag tänker på mig själv bland annat, och min omöjlighet att minnas utseenden, på människor, miljöer, allt. Jag går ofta vilse. Minns inte när jag går ut genom en byggnad om jag 10 minuter tidigare kom ifrån vänster eller höger.
Exempel:
En kund bad mig hälsa till chefen. Jag kom ihåg namnet på kunden genom referens-knepet (samma dag avslöjades att UK-Kate var gravid eller nåt och kvinnan hette Kate) men när chefen påpekade att hon känner många Kate och bad om utseende-beskrivning tog det stopp. Hårfärg? Ingen aning. Längd på håret? Nej. Glasögon? Kanske, vet inte. Kläder? Jo, det hade hon, byxor eller kjol eller ja... vet inte. Jag minns helt enkelt inte utseenden. Jag mindes hennes röst och hur trevlig hon var, att jag tyckte om henne, men hade ingen som helst info att ge om utseendet.
Exempel:
En kvinna på jobbet hjälpte mig spana efter min taxi, samma taxi jag kommit med en timme tidigare. Hon frågade vad det var för färg på den, svart eller gul? Jag hade återigen ingen aning men eftersom det var 50/50 sa jag gul för att i alla fall säga nåt. Sekunden senare rullade en svart taxi upp. Det var min, samma som tidigare. Haha.
Exempel:
När vi var på IKEA kom jag på att jag skulle köpa en lampa i julklapp till Chantz. Kikade runt och så säger Portia att den här är väl fin? Tittade på den och hm, ja, jag gillar den. Jag tar den! Kommer hem med lampan, ska precis slå in den och får en konstig känsla. Vänder mig om. Exakt likadan IKEA-lampa står på mitt nattduksbord. Jag har köpt en likadan lampa som den jag släckt varje kväll i över två månader. Ändå reagerade jag inte när vi var på IKEA. (Inte heller Portia ska tilläggas). Ha ha ha.
Men. Jag tänker inte se mig som dum för det. Det är bara den jag är. Inte dum. Men jag.
Om man inte minns en person för hennes utseende men för hennes vänlighet, är inte det ganska bra? Betyder inte det att jag inte lägger någon större värdering i det yttre eftersom jag inte ens lägger märke till det?
...Och varje gång jag går vilse hamnar jag ju nån annan stans, nån ny stans. Det är trevligt att gå vilse då och då.
Sedan tycker jag inte att man måste sträva efter att rätta till sina fel. Ibland kan man väl bara (och andra) acceptera att det är så det är och gilla läget. Ta bilkörning till exempel. Jag är dålig på att köra bil, men det betyder inte att jag önskar att jag vore bättre. Jag känner inget behov av att öva. allt jag vill är att kunna köra lagligt (vilket jag kan med kortet i hamn), jag nöjer mig där. Jag blir bara sur när folk ska komma dragandes med "nej då du är säkert jättebra"-snacket... varför kan man inte få vara dålig?
Jag tycker det är lika befriande att få känna sig dålig som att få känna sig bra. Båda sakerna är enligt somliga förbjudna. Men dem tänker jag inte lyssna på.
Jag tänker på mig själv bland annat, och min omöjlighet att minnas utseenden, på människor, miljöer, allt. Jag går ofta vilse. Minns inte när jag går ut genom en byggnad om jag 10 minuter tidigare kom ifrån vänster eller höger.
Exempel:
En kund bad mig hälsa till chefen. Jag kom ihåg namnet på kunden genom referens-knepet (samma dag avslöjades att UK-Kate var gravid eller nåt och kvinnan hette Kate) men när chefen påpekade att hon känner många Kate och bad om utseende-beskrivning tog det stopp. Hårfärg? Ingen aning. Längd på håret? Nej. Glasögon? Kanske, vet inte. Kläder? Jo, det hade hon, byxor eller kjol eller ja... vet inte. Jag minns helt enkelt inte utseenden. Jag mindes hennes röst och hur trevlig hon var, att jag tyckte om henne, men hade ingen som helst info att ge om utseendet.
Exempel:
En kvinna på jobbet hjälpte mig spana efter min taxi, samma taxi jag kommit med en timme tidigare. Hon frågade vad det var för färg på den, svart eller gul? Jag hade återigen ingen aning men eftersom det var 50/50 sa jag gul för att i alla fall säga nåt. Sekunden senare rullade en svart taxi upp. Det var min, samma som tidigare. Haha.
Exempel:
När vi var på IKEA kom jag på att jag skulle köpa en lampa i julklapp till Chantz. Kikade runt och så säger Portia att den här är väl fin? Tittade på den och hm, ja, jag gillar den. Jag tar den! Kommer hem med lampan, ska precis slå in den och får en konstig känsla. Vänder mig om. Exakt likadan IKEA-lampa står på mitt nattduksbord. Jag har köpt en likadan lampa som den jag släckt varje kväll i över två månader. Ändå reagerade jag inte när vi var på IKEA. (Inte heller Portia ska tilläggas). Ha ha ha.
Men. Jag tänker inte se mig som dum för det. Det är bara den jag är. Inte dum. Men jag.
Om man inte minns en person för hennes utseende men för hennes vänlighet, är inte det ganska bra? Betyder inte det att jag inte lägger någon större värdering i det yttre eftersom jag inte ens lägger märke till det?
...Och varje gång jag går vilse hamnar jag ju nån annan stans, nån ny stans. Det är trevligt att gå vilse då och då.
Sedan tycker jag inte att man måste sträva efter att rätta till sina fel. Ibland kan man väl bara (och andra) acceptera att det är så det är och gilla läget. Ta bilkörning till exempel. Jag är dålig på att köra bil, men det betyder inte att jag önskar att jag vore bättre. Jag känner inget behov av att öva. allt jag vill är att kunna köra lagligt (vilket jag kan med kortet i hamn), jag nöjer mig där. Jag blir bara sur när folk ska komma dragandes med "nej då du är säkert jättebra"-snacket... varför kan man inte få vara dålig?
Jag tycker det är lika befriande att få känna sig dålig som att få känna sig bra. Båda sakerna är enligt somliga förbjudna. Men dem tänker jag inte lyssna på.
Jag och DC
Idag har jag varit fruktansvärt produktiv må jag säga. I alla fall med tanke på att jag fått ett sjukdomsåterfall och återigen hostar, rosslar och snorar. Upp med tuppen och bussen till posten, skickade två stora paket till mig själv (hej schizo) och skickade även tillbaks lucialinnet till den jag lånat det av.
Fortsatte mot Georgetown och till bästa bästa second hand-butiken. Jag sa att jag gärna ville sälja/byta in lite kläder och skor och det fick jag gärna, men bara om jag kunde uppvisa amerikanskt ID eller ett pass från mitt hemland. Jag var passlös så det blidde ingen byteshandel, vilket väl mest var bra med tanke på min packning. Istället skänkte jag rubbet till hemlösa.
Sen inledde jag ett maraton nere på the Mall. Där finns en miljon gratis museum och jag betade av fyra. Började med National Museum of American History, fortsatte med National Museum of Natural History. sedan National Air and Space Museum och till sist National Museum of American Indians. Holocaust Memorial hade varit intressant också men jag hann inte med mer.
DC var på sitt bästa humör, vårvärme och fågelsång kantade mina steg. Jag älskar dig DC.
Såg Hope-diamanten och lite andra grejer. Jag blir aningens dryg i huvudet bara. Jag ser inte före detta djur och nuvarande djur. Jag ser djur vi har lyckats utrota, djur vi håller på att utrota och djur vi kommer att utrota. När den mänskliga evolutionen hyllas är mitt "jippi" enbart sarkastiskt, eftersom det verkligen inte gjort jorden gott. Hade lätt offrat den mänskliga evolutionen för att få slippa det som man tvingas uppleva nu. Ignoransen, latheten, egoismen, arrogansen. Inbillningssjukan som får folk att tro att det är okej att leva på tillgångar vi inte har och förstöra en planet vi inte har ensamrätt om. Jorden jorden jorden, vad du måste ångra ditt misstag, haha. Du skulle aldrig ha släppt upp oss på land.
Samma gäller när jag går bland månlandare och annat rymdskrot, visst, tjohej tjohej, men ska vi verkligen ut i rymden och stöka innan vi rett ut det som händer på hemmaplan?
Ja ni hör. Jag är ingen tålmodig museibesökare.
Men nu har jag i alla fall gjort det, lagt en dag på DC:s museum. Som jag lovade mig själv.
Fortsatte mot Georgetown och till bästa bästa second hand-butiken. Jag sa att jag gärna ville sälja/byta in lite kläder och skor och det fick jag gärna, men bara om jag kunde uppvisa amerikanskt ID eller ett pass från mitt hemland. Jag var passlös så det blidde ingen byteshandel, vilket väl mest var bra med tanke på min packning. Istället skänkte jag rubbet till hemlösa.
Sen inledde jag ett maraton nere på the Mall. Där finns en miljon gratis museum och jag betade av fyra. Började med National Museum of American History, fortsatte med National Museum of Natural History. sedan National Air and Space Museum och till sist National Museum of American Indians. Holocaust Memorial hade varit intressant också men jag hann inte med mer.
DC var på sitt bästa humör, vårvärme och fågelsång kantade mina steg. Jag älskar dig DC.
Såg Hope-diamanten och lite andra grejer. Jag blir aningens dryg i huvudet bara. Jag ser inte före detta djur och nuvarande djur. Jag ser djur vi har lyckats utrota, djur vi håller på att utrota och djur vi kommer att utrota. När den mänskliga evolutionen hyllas är mitt "jippi" enbart sarkastiskt, eftersom det verkligen inte gjort jorden gott. Hade lätt offrat den mänskliga evolutionen för att få slippa det som man tvingas uppleva nu. Ignoransen, latheten, egoismen, arrogansen. Inbillningssjukan som får folk att tro att det är okej att leva på tillgångar vi inte har och förstöra en planet vi inte har ensamrätt om. Jorden jorden jorden, vad du måste ångra ditt misstag, haha. Du skulle aldrig ha släppt upp oss på land.
Samma gäller när jag går bland månlandare och annat rymdskrot, visst, tjohej tjohej, men ska vi verkligen ut i rymden och stöka innan vi rett ut det som händer på hemmaplan?
Ja ni hör. Jag är ingen tålmodig museibesökare.
Men nu har jag i alla fall gjort det, lagt en dag på DC:s museum. Som jag lovade mig själv.
Ett ögonblick
Jag tycker mycket om den här bilden.
Tack tack tack för alla underbara människor jag lärt känna under den här tiden.
måndag 7 januari 2013
Varje. Dag.
Jag kommer att sakna det som blev min vardag till sist. Som att åka hem tillsammans med Portia. Det brukar gå till ganska precis så här:
*Ringer för att säga att jag fortfarande är kvar på jobbet och kommer bli sen*
- Hi Portia it's Elin.
- Elin, hi! Did you leave already?
- No I am just about to leave. Just wanted you to know that I will be a bit late.
- Perfect, me too. I will leave in about 5 minutes.
-Me too.
25-30 minuter senare.
- Hi Portia.
- Hi Elin, are you already in Bethesda?
- No I got some more stuff to do, I am almost done.
- Oh good, I am still at work too, I am leaving the office in 2 minutes.
- Great, I am leaving in 1 minute.
10 minuter senare lämnar jag jobbet med vetskapen om att vi antagligen kommer vara framme i Bethesda precis samtidigt ändå, haha.
Sena morgnar, sena kvällar, det är vi det.
*Ringer för att säga att jag fortfarande är kvar på jobbet och kommer bli sen*
- Hi Portia it's Elin.
- Elin, hi! Did you leave already?
- No I am just about to leave. Just wanted you to know that I will be a bit late.
- Perfect, me too. I will leave in about 5 minutes.
-Me too.
25-30 minuter senare.
- Hi Portia.
- Hi Elin, are you already in Bethesda?
- No I got some more stuff to do, I am almost done.
- Oh good, I am still at work too, I am leaving the office in 2 minutes.
- Great, I am leaving in 1 minute.
10 minuter senare lämnar jag jobbet med vetskapen om att vi antagligen kommer vara framme i Bethesda precis samtidigt ändå, haha.
Sena morgnar, sena kvällar, det är vi det.
6 timmar Stolthet och Fördom
Igår var det så äntligen dags för vårt stora Stolthet och Fördom-maraton. För ett par veckor sedan när vi firade någons födelsedag på något uteställe träffade jag (återigen) Megan, en störtskön tjej som jag önskar att jag hunnit umgåtts mer med. Hur som helst, vi började diskutera Stolthet och Fördom, jag hon och hennes man, och så sa vi att vi älskar dramatiseringen, och sedan, i kör: "NOT the one with Keira Knightley, the REAL version". Och med de orden var väl vår vänskap klappad och klar.
Megans man Trevor kan typ varenda replik, helt otroligt. Hur som helst, Chantz dök upp nånstans efter 15 minuter och då visade det sig att han aldrig sett dramatiseringen, vilket innebar att en plan var i rullning. Han var tvungen att invigas, de 6 ljuva BBC-timmarna var tvungna att genomströmma hans sinne. En dag utropades och den dagen var igår.
Blev lite rökigt, haha.
6 timmar senare - Sista avsnittet.
Scenen där Mr. Darcy stirrar på Lizzie medan hon spelar piano. Mr. Hurst ligger som vanligt däckad i något hörn.
Scenen återigen, denna gång med Mr. Bingley i bakgrunden.
Hahahahhaa.
Tillbaks till New York
I fredags skulle vi hinna med 18-bussen som jag trodde gick 18.30, kaos kaos kaos. Blev upphämtad tjugo i sex och jag ba pheuw nu har vi nästan en timme på oss, och han ba en timme? Nej, 20 minuter! Panik panik. Han hade ingen packning med sig då han o-räknat med trafikstockningar, vi hetsade till Chinatown och när vi väl hittat parkering åt Car-2-go:n var klockan kvart över sex och allmänt krisläge var utropat i mitt huvud. Sprang mot typ där vi trodde att bussen kanske skulle gå ifrån, mötte en buss misstänkt lik vår och bytte riktning och sprang efter den istället. Hann på den precis, hehe.
Och så satt vi där, han utan någon packing över huvud taget och jag med för mycket, typ min dator som jag gärna hade dumpat innan. This is not good... suckade han, och jag höll med: Du KAN inte vara mer tidsoptimist än mig, det KAN inte finnas någon som är värre än mig, förklarade jag. Världens sämsta kombo liksom. Haha.
I New York skulle vi sova hos hans morbror, som var hundvakt/lägenhetsvakt åt en vän. Vännen visade sig bo i gigantisk lägenhet typ jämte Central Park, lyxkänsla. Kom fram vid midnatt och efter 5 minuter var vi på väg till en jazzklubb. Äntligen en chans att lugna sig...
Jazz- och sportbar. Gött.
Morgonen efter var det så klart hockey, gick ju inget vidare men kul ändå. Lämnade lägenheten och skaffade Broadway-biljetter. Åt brunch och sedan var det dags för Fantomen på Operan. Den var sååååå bra, jag dör. Vill se den igen.
Sedan åkte vi lite skridskor i Central Park, kostade typ 150 spänn var om jag räknat rätt, SERIÖST?! Japp, seriöst... Gjorde några extra ärevarv för mitt älskade Leksand så klart. 0-5! :D
...eller 5-0 som det blir när kameran får bestämma.
3-1... hm...
Tillbaks till buss-stoppet, köpte varm korv (eftersom man måste äta varm korv med bröd när man är i NY) och åkte hem.
En mycket bra New York-tripp.
torsdag 3 januari 2013
Där satt den
Bäst var ändå i morse på kontoret när jag kallsvettig lyssnade på straffläggningen. Satte i hörlurarna och startade P4:as sändning, men vad lågt ljud? Höjde till högsta. Fortfarande för lågt men i alla fall hörbart. Gick väl nån minut och sen insåg jag att datorhögtalarna var på, vilket innebär inget ljud i hörlurarna men massa ljud för resten av folket på kontoret, som måste ha undrat över vad sjutton jag höll på med. Hahaha.
Höll på att få en hjärtattack innan allt var över, avundsjuk på alla er som kunde titta på det live.
På lördag smäller det, taggad till tusan! Vilken drömfinal, haha!
Höll på att få en hjärtattack innan allt var över, avundsjuk på alla er som kunde titta på det live.
På lördag smäller det, taggad till tusan! Vilken drömfinal, haha!
Samhällets olycksbarn
Nyss hemkommen från Les Miserables. Är det bara jag som tycker att Russel Crowe gjorde ett bra jobb?
Boken är min skatt, min älskling, Victor Hugo är ett geni och min ledstjärna. MEN, jag ger filmen poäng, det gör jag. Ett högst okej försök.
Höll på att dö av paret bakom. När Russen tog ton för första gången (typ 10 sekunder in i filmen) hördes ett klassiskt besviket alfahanne-grymtande från raden bakom. Killen hade alltså missat den lilla detaljen att Les Mis är en musikal. Så, när Russel tog ton andra gången grymtade han ännu högre. Tredje gången reste han sig och gick. Flickvännen suckade besviket och besvärat och följde efter honom ut.
1: Hörru bruden, vill DU se en film så gör du det, skynda inte efter herr macho som om hans åsikt vore viktigare än din.
2: Hörru alfahannen/machokillen, om du inte kan sitta igenom en film som din käresta vill se så borde du kanske inte ha någon. Det är inte hennes fel att du missat en ganska väsentlig bit av information gällande filmen. Visst, vill du inte se så vill du inte, borde dock inte gå ut över henne.
Bah! Ett sånt sätt.
Jag är hur som helst nöjd med filmupplevelsen. Även med Russel Crowe.
Boken är min skatt, min älskling, Victor Hugo är ett geni och min ledstjärna. MEN, jag ger filmen poäng, det gör jag. Ett högst okej försök.
Höll på att dö av paret bakom. När Russen tog ton för första gången (typ 10 sekunder in i filmen) hördes ett klassiskt besviket alfahanne-grymtande från raden bakom. Killen hade alltså missat den lilla detaljen att Les Mis är en musikal. Så, när Russel tog ton andra gången grymtade han ännu högre. Tredje gången reste han sig och gick. Flickvännen suckade besviket och besvärat och följde efter honom ut.
1: Hörru bruden, vill DU se en film så gör du det, skynda inte efter herr macho som om hans åsikt vore viktigare än din.
2: Hörru alfahannen/machokillen, om du inte kan sitta igenom en film som din käresta vill se så borde du kanske inte ha någon. Det är inte hennes fel att du missat en ganska väsentlig bit av information gällande filmen. Visst, vill du inte se så vill du inte, borde dock inte gå ut över henne.
Bah! Ett sånt sätt.
Jag är hur som helst nöjd med filmupplevelsen. Även med Russel Crowe.
Adjöss 2012 - Godagens 2013
Nyår:
Hyrde bil och körde från DC till Morgantown.
Det hade snö på åkrarna.
Eller ja, att de hade åkrar är kanske det mest
anmärkningsvärda i den meningen.
Som hemma fast annorlunda.
Skålade för Sverige (och 6 timmar senare för USA). Chantz fixade vinglas till svenska nyåret. Han är fin han.
Åt mat på Olive Garden, berömt för att ösa på med ost på vad
man än beställer.
Långbord, kanske 16 på plats? Gott.
Hem till Drinkwaters. Dryck. Lek. Karaoke.
Jag förstår inte vitsen med karaoke?
Hade roligt när vi spelade flip cup eller vad det heter.
Vid ett tänkte jag att hm, man ska väl ändå ge allt en chans
och så hoppade jag p karaoke-karusellen.
Vid halv fyra var jag nöjd. Jag tänkte, att nu kan jag säga
det med all rätt. Jag gav det en chans. Flera timmars chans. Hittade ingen vits
men en erfarenhet fick jag mig så klart.
Ett bra nyår.
Dagen efter – surkål och fläsk hos morföräldrarna. Det ska
betyda tur. Jag kände mig lyckosam. Bjöd på glögg och fick alla att säga skål.
Sedan hem till DC igen.
Fastnade i bilkön utanför Baltimore. Kom hem sent. Men nöjd.
.JPG)
Nyårslöfte: Aldrig sluta tycka om att vara fånig på kort.
Gott Nytt 2013!
onsdag 2 januari 2013
Paw rihk-titt
Två skyltar som får mig att känna hur mina fördomar om USA besannas, haha.
Skådade båda i helgen.
Klappat och klart
Tack för julkorten fina familj och vänner. De värmde nåt otroligt. Tack även för teckningarna. Vilken tur jag har som är omgiven av såna högklassiga barn och vuxna.
Jag fick så mycket fint i julklapp. Resan, örhängen, armband och en film av Portia och Phil.
Vantar, halsband, nagellack och godis av chefen.
Vin av Portias bror.
En berlock till mitt armband (en ko! Perfektion…) ,
resehögtalare, kläder och ett äkta retro-halsband av Chantz.
Örhängen och ett spel av Chantz föräldrar.
...och denna fina mjuka dalahäst av Erica:
Godis och en bok som verkar kanon av Madde.
Japp, återigen: TACK.
Med egna ord
Ord är ändå mer målande än bilder så jag ska försöka att sätta lite färg och liv på min semesterberättelse.
Vi kastade oss in i bilen tidigt tidigt på annandagsmorgonen. Vi hinner nog, upprepade Phil gång på gång, och jag var oroligare än jag ville verka. Vi var visserligen sisten på planet, men vi hann! Jag somnade redan innan planet hade lyft och vaknade nån gång när vi var i luften. Vi landade i Tampa Bay och jag vågade inte säga att jag trodde att Tampa låg i Kanada. Sedan fyra timmars bilresa och skräpmat och skratt och sång och vips var vi i Miami. Det var varmt när vi kom fram, sen kväll och mörker med stjärnor som blinkade. Vi kastade oss i utepoolen och flöt och njöt.
Dagen efter åkte vi ner till South Beach och där fick jag den där jätteuppskattade kommentaren:
'Can I please have a frozen tropical smirnoff?'
'Yes sure, but without alcohol right?'
'No with alcohol thanks.'
'Oh... Well can I see your ID?'
'Sure'
'1985! REALLY?!?'
Nöjd.
Roade oss i vågorna och sedan i poolen. Mötte upp Phils kusin Phil och hans familj. Åt gott.
Det blev en ny dag och solen sken inte lita starkt. Åt frukost nere vid poolen. En av de där guldsakerna med familjen är att man kan sitta tillsammans och äta frukost och inte säga ett ord. Bara läsa. Vi tycker om att läsa allihop så att äta frukost utan att yttra knappt ett ord är helt okej och mycket trivsamt. Avkopplande, liksom.
Jag och Portia åkte till en botanisk trädgård som ville ha jättemycket inträde trots att de stängde om en halvtimma, så vi sa njae och åkte till en annan billigare trädgård. Det var mysigt. Skyndade hem genom Miami city for att plocka upp herrarna och dra till Greyhound-banan. Visste inte om jag skulle närma mig arenan med bister min eller med speldjävulen i sinnet, så jag valde bort alla och kopplade på nyfikenhet istället. Hundarna var visserligen sjukt smala, men de viftade på svansen och verkade rätt nöjda. Hm, jag vet inte jag. Spelade för 150-lappen och vann runt 200, gick alltså plus vilket var mitt mål. På vägen hem stannade vi på Cold Stone, i mitt sinne och minne allmänt känt som Cold Rock. Australien-stället nummer ett. Bjöd alla på glass eftersom jag var kvällens vinnare. Gillar storleksnamnen.
Följande morgon - upp och iväg till stranden. Tog en långpromenad med Portia och solen gassade. Tillbaka för att checka ut och sedan körde vi mot Sarasota. Stannade och tittade på alligatorer på vägen. Lite skumt att kunna hyra cykel och cykla sicksack mellan dem typ, hehe.
Nådde Sarasota när mörkret redan kommit. Det blåste snorkallt och vi bestämde oss för att prova poolen. Hittade även en jacuzzi och den var guld. Morgonen efter var mitt äventyr över, de klev upp tidigt för att kunna köra mig till flyget en timme bort. De här människorna bokade alltså min hembiljett så att jag kunde åka tillbaks till DC för att fira nyår, medan de stannade i Florida över nyår. Tack tack tack.
Vi kastade oss in i bilen tidigt tidigt på annandagsmorgonen. Vi hinner nog, upprepade Phil gång på gång, och jag var oroligare än jag ville verka. Vi var visserligen sisten på planet, men vi hann! Jag somnade redan innan planet hade lyft och vaknade nån gång när vi var i luften. Vi landade i Tampa Bay och jag vågade inte säga att jag trodde att Tampa låg i Kanada. Sedan fyra timmars bilresa och skräpmat och skratt och sång och vips var vi i Miami. Det var varmt när vi kom fram, sen kväll och mörker med stjärnor som blinkade. Vi kastade oss i utepoolen och flöt och njöt.
Dagen efter åkte vi ner till South Beach och där fick jag den där jätteuppskattade kommentaren:
'Can I please have a frozen tropical smirnoff?'
'Yes sure, but without alcohol right?'
'No with alcohol thanks.'
'Oh... Well can I see your ID?'
'Sure'
'1985! REALLY?!?'
Nöjd.
Roade oss i vågorna och sedan i poolen. Mötte upp Phils kusin Phil och hans familj. Åt gott.
Det blev en ny dag och solen sken inte lita starkt. Åt frukost nere vid poolen. En av de där guldsakerna med familjen är att man kan sitta tillsammans och äta frukost och inte säga ett ord. Bara läsa. Vi tycker om att läsa allihop så att äta frukost utan att yttra knappt ett ord är helt okej och mycket trivsamt. Avkopplande, liksom.
Jag och Portia åkte till en botanisk trädgård som ville ha jättemycket inträde trots att de stängde om en halvtimma, så vi sa njae och åkte till en annan billigare trädgård. Det var mysigt. Skyndade hem genom Miami city for att plocka upp herrarna och dra till Greyhound-banan. Visste inte om jag skulle närma mig arenan med bister min eller med speldjävulen i sinnet, så jag valde bort alla och kopplade på nyfikenhet istället. Hundarna var visserligen sjukt smala, men de viftade på svansen och verkade rätt nöjda. Hm, jag vet inte jag. Spelade för 150-lappen och vann runt 200, gick alltså plus vilket var mitt mål. På vägen hem stannade vi på Cold Stone, i mitt sinne och minne allmänt känt som Cold Rock. Australien-stället nummer ett. Bjöd alla på glass eftersom jag var kvällens vinnare. Gillar storleksnamnen.
Följande morgon - upp och iväg till stranden. Tog en långpromenad med Portia och solen gassade. Tillbaka för att checka ut och sedan körde vi mot Sarasota. Stannade och tittade på alligatorer på vägen. Lite skumt att kunna hyra cykel och cykla sicksack mellan dem typ, hehe.
Nådde Sarasota när mörkret redan kommit. Det blåste snorkallt och vi bestämde oss för att prova poolen. Hittade även en jacuzzi och den var guld. Morgonen efter var mitt äventyr över, de klev upp tidigt för att kunna köra mig till flyget en timme bort. De här människorna bokade alltså min hembiljett så att jag kunde åka tillbaks till DC för att fira nyår, medan de stannade i Florida över nyår. Tack tack tack.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)