Kamp mot klockan

C-uppsatsen. Ska. Bli. Klar. Det är en kamp mot klockan men djävulen i oss manar på oss. Nessica-gumman kämpar på fast hon är helt fullproppad med morfin. Jag är förstås i bättre skick men den psykiska tröttheten gör mig seg och långsam. Faktum kvarstår: VI SKA KLARA DETTA!

Det där med att vi har 10 dagar på oss att skriva 30 sidor har spridit sig bland personalen, och så fort de ser mig bära iväg mot väntrummet med datorn under ena armen och Connells teoribok under den andra pekar de på den lilla doktorskuren. En av sköterskorna schasade igår in mig och sa bestämt att ”when you study, you sit here”. Everyday you sit here. Ok?” Tack.

Mitt bås. Samtidigt som jag pluggar kan jag lära mig om matsmältningssystemet.

De stunder Nessica inte varit däckad med smärtstillande har vi lyckats gå igenom våra koder och bestämt vem som ska skriva vad vilket är en stor lättnad. Det finns dock fler problem att tackla, som till exempel att strömmen går hela tiden kombinerat med att våra datorer är väldigt strömberoende. Batterierna räcker inte så länge, så när strömmen går vill man bara explodera.

Nessicas mamma påminde mig om att det är just därför vi har valt att studera internationellt socialt arbete, för att vi vill kämpa för en mer jämställd värld där alla ska ha lika bra tillgång till exempelvis ett fungerande elnät eller vad det nu heter. Elektricitet helt enkelt! Världens resurser måste omfördelas, det är helt förbannat sjukt att vi ska ha lyx och överflöd medan människor i andra länder måste kämpa varje dag för att kunna överleva. Tillgången till sjukvård och tillgången till utbildning ska vara densamma var än man befinner sig på jordklotet. Innan det är uppfyllt är jag inte nöjd. Jag är definitivt beredd att sänka min dagliga standard för att göra världen mer rättvis. Det vore inte ens en uppoffring, jag överöses av så mycket lyx jag lika gärna kan vara utan att jag antagligen inte ens skulle märka skillnaden.

Igår lämnade jag sjukhuset på jakt efter skor åt Nessica eftersom hennes blev kvar i ambulansen. De gillar att ha koll på en på det här stället, känner väl ett visst ansvar, och att vara fångad av en sån känsla är ju det värsta jag vet. Försökte smita ut obemärkt men efter att jag stannat en tuk-tuk-förare för att försöka förklara vart jag ville fick jag erkänna mig besegrad. Han kunde varken engelska eller charader så jag fick vackert gå in och be om hjälp att förklara mitt ärende. Det slutade med att jag fick (tvingades) åka med sjukhusets tuktuk-förare som tog mig till ett shopping-center mitt i staden, och medan jag handlade väntade han på mig för att köra mig hem. Jag tror inte att en kambodjan hade blivit behandlad på samma vis och det går mig på nerverna. Jag har faktiskt åkt hit på egen risk och tar mycket hellre mitt eget ansvar än att utnyttja sjukhusets personalresurser för att köpa SKOR. Suck.

Nu är min paus över och jag ska fortsätta med analysen. Vår research bygger på Connells Theory of gender and power och den är uppdelad i tre kategorier, ”Sexual division of labor”, ”Sexual division of power” samt ”The structure of cathexis.” Det kommer att vara en intressant uppsats när den är klar, måste bara se till att komma i mål. Grrr... Det där var mitt vinnarskalle-morr. Hehe. I morgon blir jag för den delen en ensam resenär eftersom Nessica flygs hem till Sverige. En svensk doktor flygs hit och en svensk sköterska, som följer med henne hem. Sicket försäkringsbolag alltså, GULD! I morgon är det alltså dags att checka ut från det här "hotellet", känns otrolig skönt, dels för att det betyder att Nessica är på väg hem till bättre vård, dels för att jag kan försöka hitta hjärnans omstartsknapp och förhoppningsvis göra ett bättre jobb med uppsatsen. Har skaffat mig lite vänner här förresten. De är snälla.

Min vän sjuksköterskan.

Hon i blått tycker jättemycket om att prata med mig men kan inte ett ord engelska så hon babblar på kambodjanska och hoppas väl att jag ska fatta kontexten. Det gör jag inte, haha. Fattar noll. Men hon är snäll och tycker om att se på bilder från Sverige så jag lyssnar gärna.

 

Vårt rum och rullstolen som jag rullar Nessica i. Alltså det är inte kul det här men ibland får jag nån sort sjuk känsla i huvudet när vi går/rullar där i korridoren, svettiga och sloiga, som säger mig att hela situationen är så bisarr att man måste garva.

Tänker inte klaga på sjukhusmaten direkt 

Jahupp, min plan är att dra upp till Siam Reap i morgon. Konstigt ska det bli att resa själv, men inte läskigt, svårt eller obehagligt. Jag tycker om att göra saker ensam, inklusive resa, så det kommer gå bra. Dessutom är det bara två veckor kvar. Så gott som hemma redan. Tjipp!