Sista ordet

 

Så var det dags för sista inlägget ifrån Thailand. Trots att jag som sagt lätt seglar iväg in på andra ämnen så har jag lovat att det här ska vara min resdagbok och inget hemmapyssel, alltså blir det här även sista inlägget på länge. Om en månad åker jag visserligen till Amsterdam och Paris men det kommer inte finnas tid till att skriva där.

Vilken mystifik resa det har varit… En salig blandning kan man lugnt säga. Jag är tacksam för alla möten med olika social-arbetare och för de fantastiska NGO:s som verkligen varit tillmötesgående och hjälpt oss så mycket. Jag är glad för stunderna i paradisvattnen och dansgolven. Jag är ledsen över tiden på sjukhuset men väldigt lättad att allt gick vägen. Jag är stolt över alla timmar framför datorn, där vi har pumpat text som galna idioter. Sjukhusbilden ovan får funka som sammanfattande bild.

Nu ska jag hem och försöka fånga sommaren. Skaffa lägenhet, njuta av den svenska naturen, träffa vänner och familj, planera för Oslo-->Stockholm-->Dalarna-->Amsterdam-->Paris, gå på Vildrosfestivalen, jobba på Mig.verket, åka på tusen loppisar, och annat som gör en glad.

Vill hem och krama mina älskade vänner också som verkligen finns där för mig JÄMT. Jag är en lyckans ost. Hoppas planet går som det ska i morgon. Hoppas trafiken är okej. Hoppas jag får med mig väskorna. De är rätt fullproppade men inte helt. Bar nyss iväg med två kassar fulla med kläder, skor, ficklampa, hygienartiklar och annat som jag inte behöver. Lämnade det hos en hemlös tjej så får hon göra vad hon vill med det, förhoppningsvis kan hon i alla fall använda nåt av det. Kläderna är väl tyvärr 10 storlekar för stora, men men.

Det ska bli skönt att komma hem. Jag är så trött.

God natt!

Knyter ihop säcken

Tillbakablick.

Jag ser tillbaka på mina inlägg och märker att jag lätt glider iväg in i andra ämnen. Politik, filosofi, etik och moral. Det är inte så konstigt, eftersom det är poängen med att resa för mig. Det öppnar upp nya vyer, exponerar mig för saker jag aldrig behövt hantera förut, och allt detta i en värld där jag inte har någon kontroll och där jag är väldigt liten. I Sverige kan jag vara stor för i Sverige vet jag hur det mesta funkar. Ju mindre man vet desto mindre blir man. Det är nyttigt att vara liten ibland, och att tvingas tillförlita sig på andra.

Det är också viktigt för mig att bli påmind om att det vi ser som normalt i Sverige bara är just normer, skapade av oss själva. Världen består av en mängd diskurser, det finns ingen universell måttstock som slår fast rätt och fel. Visst, i fråga om hur man ska bete sig emot varandra ser jag mer än gärna de mänskliga rättigheterna som den gällande måttstocken, men det finns så många andra sätt människor fördömer varandra på, utifrån beteenden liksom. Kommer bara på ett dumt och fånigt exempel men: Jag minns när jag var liten och tyckte kineser var hemska som åt hund, hur kan man göra så? Idag har jag fattat att vem är JAG att komma och säga vilket djur man ska käka eller inte? Det är ingen skillnad på att äta hund eller ko, men ändå blir man uppfödd med att det ena är mer rätt  än det andra. I Kambodja sålde de friterade spindlar, larver och skalbaggar kilovis, det såg inte så aptitligt ut men nu ser jag det som intressant medan barnet Elin hade skrikit AAAAAAA och tyckt att de var ociviliserade. Ja jisses. Det har sina fördelar att växa upp. Det jag vill komma till är att allt kan jag inte lära mig genom att åldras, en del saker måste jag uppleva för att lära mig. 

Ett exempel från denna resa är HIV/AIDS. Jag var nervös inför mitt första besök på hemmet för HIV-positiva, för jag har aldrig träffat någon HIV-positiv förut. Fast ordet jag söker är egentligen inte nervös utan rädd. Rädd för att göra bort mig, rädd för att inte bete mig rätt, rädd för att bli chockad. Första mötet gick bra och efter andra, tredje, fjärde, då tänkte jag inte ens på att det var HIV-positiva jag träffade. Det var alltså inte dem jag var rädd för utan mig själv i sammanhanget, men den rädslan suddades ut. Samhällets största faror bygger alla på rädslor av det här slaget. Rädslor för det som är nytt, annorlunda, obekant. Det enda man kan göra för att bota rädslan är att göra en bekantskap av obekantskapen, eller hur? 

Andra saker jag älskar med att resa är berättelserna och mötena. När jag låg och solade den där sista dagen i Kambodja så hörde jag en intressant historia från poolkanten. En spansk man i 40-årsåldern förklarade att han haft ett rätt lyxigt liv, med bra jobb, fin lägenhet, platt-tv, Ipod Ipad, allt vad det heter. Bil, försäkringar, rubbet. Så kom den ekonomiska krisen och hans firma började gå dåligt. Han fick göra sig av med sina bekvämligheter, en efter en. Till slut tänkte han att detta går inte. Snart skulle han inte ha något kvar. Varken jobb, boende eller prylar. Han sålde bort precis allt han hade kvar och så reste han till Asien. Nu har han bott här snart ett år, bor så billigt han kan, äger inget och småjobbar lite med att hjälpa företag här med deras hemsidor för att få pengar till mat. Han sa att han för första gången i sitt liv kände sig lycklig på riktigt, och han sa att det ekonomiska krisen var det bästa som någonsin hänt honom. Fin historia tyckte jag.

Folk reser av så olika anledningar och jag älskar att få reda på dem.

Opponera mera

Ägnar sista dagen på thailändsk mark åt opponeringen. På måndag ska vill opponera på en uppsats och få vår egen opponerad. Attack och försvar! ...med jetlaggen ännu som en skör hinna över hjärnan. Ja jäsiken. Det blir nog bra. Jag är väldigt trött, matt liksom, känner mig uttömd på energi, får inte plats med fler intryck. Orkar inte åka och titta på tempel, orkar inte förundras av omgivningen, vill bara sova. Jag har börjat läsa lite igen men knappt det orkar jag, då är det illa. Läser Sofies värld, eftersom jag tror att det är en bok som jag bör ha läst. Jag tror att den kommer tilltala mig. Dessutom älskade jag Spelkortsmysteriet.

Resan till Bangkok var en lång utdragen pärs med idel förseningar och bussbyten, men det är så det funkar och bara att gilla läget. Har spenderat tiden här med att sova och shoppa. Åkte en sväng till Khao San Road och den var sig lik, fast ÄNNU mer överröst med reklamskyltar än sist. Snart kommer de att bilda ett tak över stället.

Ja, som sagt. Sofies värld får det bli på vägen hem. Filosofist, javisst. Änglar och demoner var okej, för den tassade lite grann på samma marker, om man skalar bort allt det andra. Själva morden och det. Höhö. Jag var tvungen att riva ur sidan där det står: "Vad är det för fel med att erkänna att det finns saker som ligger bortom vårt förstånd?" Samma sak där det står att våra solnedgångar har förringats till våglängder och frekvenser och att teknologin som är skapt för att föra oss samman bara splittrat oss än mer, gjort oss mer ensamma än någonsin. Och självklart delen där man frågar sig vem som är okunnig, den som inte kan definiera åskan eller den som saknar respekt för den

Jag blir skrämd av människor som säger att de måste ha bevis för att kunna tro, eftersom det är en sådan otrolig motsägelse. Har man bevis behöver man ju inte tro för då vet man ju. Vet allt, tror inget. Människor som inte tror på något gör mig nervös. Ungefär så. Fast mest tycker jag väl att det är så fantastiskt onödigt ibland, att veta vad saker består av eller hur saker hänger ihop. Folk säger att utan vetenskapen skulle vi kanske fortfarande tro att månen lös av sig själv! Eller att solen snurrar runt jorden istället för tvärt om! Ja.... Ja, jag känner verkligen att vetskapen om att månen inte lyser av sig själv har förändrat mitt liv till det bättre och har gjort planeten jorden till en godare och finare plats ;) Äh, tycker bara att det kvittar om månen är gjord av hushållsost, schweizerost, edamer eller vad den nu är gjort av, åtminstone så länge världen ser ut som den gör.

Som sagt, ska bli intressant att läsa Sofies värld och se om jag blir glad eller förbannad. Saker har en förmåga att göra mig antigen det ena eller det andra, haha.

Gött

Jag har blivit så lat sen jag upptäckte det här med memes, men de är ju så klockrena jämt så vad ska man göra? De gör ju jobbet åt en, och, man får sig ett gott igenkänningsskratt på köpet. Ermahgerd, stavprogrammet rödmarkerade inte ordet igenkänningsskratt? Och jag som trodde att jag just uppfunnit ett nytt ord.

Det här är vad jag gjort idag. Sträckläste Dan Browns Änglar och Demoner också, 450 sidor bang bom! Sedan handlade jag upp mina sista dollars, på massage och presenter.

 Nu väntar jag på bussen. Klockan är halv ett och bussen går halv tre. På väggen här nere i matrummet sitter en mycket stor tavla, och när jag tittade på den första gången så såg jag att det stack ut ett låtsas-ödlehuvud från ena sidan av den, som om nån kilat in en plastödla bakom den för att skrämmas. Haha, tänkte jag. Det där med låtsas grundade jag på storleken. Det kan inte vara så att levande ödlor av den storleken vandrar omkring här? Jag tittade ner och sen upp igen och då var huvudet borta. Sedan, sakta sakta, kröp det fram igen och blinkade. Så nära har jag aldrig varit att skrika KATLA KOMMER!

Sista natten i Kambodja. Är framme i Bangkok vid elva i morgon bitti. Ska bju mig själv på en riktig nostalgi-tripp där i Bangkoket. Det har sina oväntade fördelar att verkligen hata SD. 2004/05 när jag var med i SIDA-utbytet, då skulle vi alla bo ett par dagar i Bangkok innan vi placerades ut över landet. Vi rullade fram till hotellet och jag kände ett stort HMMMM eftersom hotellet hette... SD hotell. Kände mig lite smått kränkt men tyckte samtidigt att det var lite ironiskt, att ett gäng människoälskare skulle bo på ett hotell som bar omänniskors namn. Märk väl att detta alltså var 2004, när SD ännu inte på långa vägar lyckats nästla sig in i politikens finrum. Ändå störde det mig som fan. Ja, i alla fall så var det ett bra hotell och saken föll i glömska. När jag igår satte mig för att boka hotellrum Bangkok så kom jag att tänka på det där hotellet, dels för att det var bra och dels för att det ju hette som det hette och ett sånt namn glömmer man inte. Så jag skall tillbaka till mina thailändska rötter, till den plats där jag spenderade min allra första Thailands-natt.


På tal om människor vs. omänniskor så håller Chantz kusin på med nåt skitbra, kolla in http://www.onemillionbones.org/. Suveränt! Och på tal om Chantz så är inte jag den enda som uppnått nåt såhär på sistens, han har precis tagit sin Master's och det är så jääääkla bra jobbat! Jag gnäller över min Bachelor's... vänta du bara flicka lilla. Vi ska fira när vi ses, vilket är om... 26 DAGAR!!! Hurra!

C och de gulliga systrarna.

Japp, jag kan åka hem nu. Hemma drar i mig och jag ger så gärna efter. För en gångs skull gör jag faktiskt det.

Angkor

Ja alltså, tji fick jag och mina utsikter. Angkor Wat blev som synes av i vilket fall. Jag är glad, för då kan jag vara klar med Kambodja nu för resten av livet. Känner att de här veckorna varit precis lagom.

Angkor-området var sjukt maffigt men också tröttsamt för sinnet. I slutet var jag... ja just slut. Tog en massa foton och somliga älskar jag sönder. Har fortfarande träningsvärk fastän det är tre dar sen, samtidigt var det inte alls så fysiskt som jag väntat mig. På nätet stod det om en massa branta klättringar, och visst, många gånger fick man använda både händer och fötter för att ta sig upp, men det var inga jättehöjder att bestiga. Så den som oroar sig över fysiken kan lugnt åka. Värmen däremot... vatten vatten vatten säger jag bara. I morgon natt åker jag till Bangkok, två-tre nätter där och sen hem till Svedala. Tiden är sannerligen kommen.

Ett nytt världsarv på min lista! Nummer 21, räknar jag rätt då?

Inte för att överdriva, men... panik!

Okej Obama.

I morgon ska den skickas in för opponering.

Jag är såååå trött...

Det var en gång

Jag borde verkligen sova, för klockan halv fem åker vi mot Angkor Wat för att fånga soluppgången. Är inte ett dugg trött så vet inte hur det ska gå till bara. Nyss blev jag masserad/torterad av en blind man vars specialitet var akupunktur-massage eller nåt, han tryckte på punkter i nacke, rygg och skinkor så att jag trodde att jag skulle dö. Bet ihop käkarna för att inte skrika. Det gjorde verkligen SÅ ont.

Igår var det förresten myrkalas i min resväska. Medan jag satt och diskuterade med Ch fick jag syn på ett tjockt brunt streck på väggen, som rörde sig. Det gick diagonalt över väggen och sedan tvärt ner i min resväska och in i mitt kvarglömda Oreo-paket. Min resväska var HELT full med myror. Miljoner! Där ser man vad EN kaka kan ställa till med. Jag kände mig som Pluto i de där Disney-kortfilmerna, hans hus brukar väl bli invaderat av myror ibland? Eller termiter? Hur som helst, jag försökte räkna ut ett sätt att få motorvägen att vända av sig själv så att jag skulle slippa ta till våld, så jag tog helt sonika bort kakan och la den i sopkorgen. Ganska snart uppstod organiserat kaos och enfilaren blev tvåfilig. Dels de myror som inte fattade att kakan var borta och fortsatte ner i väskan, och dels de som hajat grejen och var på väg därifrån. Jag ställde kak-papperskorgen lutad mot väggen i motsatt riktning som väskan, tänkte att lite extra motivation inte skulle skada. Jag gav dem natten på sig och varnade dem att jag annars skulle ta till med hårdhandskarna, men det behövdes som tur var inte. När jag vaknade var väskan helt myrfri och väggen också. Vet inte var de har tagit vägen, sopkorgen är också myrfri så min fint behövdes inte. Slutet gott, allting gott.

Körde lite samma grej med en kackerlacka härom dagen, behöll lugnet och försökte sansat visa den vägen ut, men den dumma rackaren vände precis när den kommit ut i hallen och sprang in till mig igen. Så jag tänkte att, tja, den bor väl här då. Jag sa "okej okej, du vinner!", slutade schasa den, och sen dess har jag inte sett till den. Återigen, slutet gott, allting gott, och inget blod spillt i onödan. Ibland gör man bara mer skada än nytta genom att hetsa upp sig.

Tittar på vackra bilder för att komma i rätt dröm-läge. Visst kan vissa bilder få en att hamna i helt andra världar?

...

Stockholm brinner och det gör också allehanda sociala medier. Heder åt dem som försöker förstå varför något sådant här händer och tänker större, längre, för att lösa detta helvete. De som å andra sidan ser det här som ett ypperligt tillfälle att missförstå gör mig som vanligt trött och irriterad.

Jag är inte rätt kvinna att förklara saker i begriplig text, men Aftonbladets Anders Lindberg är bra på det. Det här är en väldigt bra text:  http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/anderslindberg/article16819288.ab

Läser ett brev som en brandman skrivit. Han förtjänar respekt i sitt yrke och INTE en massa skit, det är helt klart, men brevet på FB är det ju du och jag som läser, inte de som kastar och bränner. Jag tror tyvärr inte att brandmannens brev kommer att få till följd att ungdomarna och poliserna tar varann i hand och sjunger "We shall overcome". Jag tror att de som kastar stenarna redan vet att andra människor också har familjer men har man klivit över gränsen till att attackera brandmän och poliser, som är till för att hjälpa oss i samhället, då har man redan valt att koppla bort sådana saker. Jag tror helt enkelt inte att det är däri problemet ligger. Långt därifrån. Om man nu vill komma tillrätta med problemet så måste man ta tag i det på riktigt. På riktigt.

Märkt för livet?

 

  

Vet inte vilka som läst bloggen länge och vilka som inte har, men jag samlar på ärr för den som inte visste. De bildar en karta på min kropp, över livet, händelser och minnen. Har ett på handen från Thailand 2005 när jag blev hundbiten, ett på höften från Stora Barriärrevet / Australien 2007, ett annat på läppen från när jag ramlade på krokodilfarmen i Australien 2008, och ett på fingret från en grind på barnhemmet i Kenya. Jag har fler men de där är väl de viktigaste, förutom mina sönderslagna knän som symboliserar min älskade barndom.

När jag var i USA så lutade jag mig mot ett elements så att jag brände mig riktigt rejält, tror jag skrev om det här när det hände. Att få visumet till USA var en riktig kamp med vässade klor så jag totalt älskar att ärren efter elementet ser ut som rispningar efter två klor. Ja, i mitt sinne ser de ut som det i alla fall, anser mig ha tolkningsföreträde i frågan :) Jag trodde att de skulle blekna men ännu finns de kvar, och jag skulle tamejden göra allt för att få behålla dem. De syns kanske inte så bra på bilden men varje gång jag sneglar över min axel så finns de där, jag ser dem tydligt. En sån sjujäkla pepp ger de mig! Ett ärr betyder ju att man överlevde. Jag överlevde elementet, hurra! Nä. Men jag tog mig dit och gav mig själv chansen att bli bränd av ett amerikanskt element, och det är jag stolt över, med tanke på hur många broar som raserades och återuppbyggdes innan jag var framme. Snälla, låt dem inte försvinna. Jag behöver mina tigermärken.

Ambivalens är bara förnamnet.

 

Det är lite roligt att den första biten i det här klippet ses som humor i Sverige medan andra länder ser det som att vi är galna som tycker att det är okej att gå till en kyrka och be dem ta bort det kristna, haha. Och när det gäller den här frågan så hittar ni inte mig hejandes i det svenska båset direkt, som de flesta vet... Försökte förklara det här fenomenet för amerikanska värdfamiljen med de trodde att jag skämtade. När de förstod att jag inte gjorde det blev de mest chockade, hehe. Jag drog den där statistiken ni vet, att bara 16 % av svenskarna tror på Gud (den kristna alltså) medan 77 % är medlemmar i Svenska kyrkan, vilket innebär att Sverige ligger i topp på listan över länder som har flest medlemmar i ett trossamfund man inte tror på. Här är det liksom helt okej att (sken)heligt bekänna sin tro till Gud med självaste Gud som vittne som nån sorts akt i en välregisserad teaterföreställning utspelandes i kyrkan, medan det i USA skulle vara otänkbart och totalt respektlöst. Det är i alla fall den slutsats jag drar av hur provocerade de blev när jag berättade om det. 

Och det är klart, jag kan bara tänka mig hur jag skulle känna om nån åkte till Tegera Arena och ba, jo alltså vi skulle vilja bli medlemmar i Leksands IF och ha en ceremoni på isen, fast alltså, vi TROR ju inte riktigt på Leksands IF och vi gillar ju inte riktigt det här med hockey, vi känner inte riktigt att det är vår grej, så vi kan väl skippa de delarna? Men ge oss gärna en snygg inramning med fin musik och så, och har ni nån liten text jag kan läsa där jag bekänner min tro till Leksands IF och lovar att uppfostra lilla junior till en leksing så kan jag självklart rabbla den för alla vet ju ändå att jag inte menar det. Jag menar, Leksands IF? Hehe, ja dra dem om jultomten också… Men hockey är ju lite av en tradition här i Sverige så att… som sagt. Gärna lite schysst musik. Inget som har med Leksands IF eller hockey att göra bara. Okej?

Värdfamiljen och C tyckte ändå det var rätt underhållande att höra mig berätta om sånt här, just för att det i deras värld lät så vrickat. I vintras förklarade jag att folk var upprörda över att vissa skolavslutningar flyttats från kyrkan och P sa att jaha, så de flesta svenskar går regelbundet i kyrkan? Jag svarade att nej, tvärt om, de flesta går aldrig i kyrkan. Han nickade och sa jaha, så det är alltså de få som brukar gå i kyrkan på söndagar och så som är arga nu? Ja det kan man ju förstå. Och jag sa att nej, de flesta som är arga går aldrig i kyrkan. Men ändå gafflar de om att ha skolavslutningen där? frågade han förvånat. Eh… ja. Och många har tvärt om en rätt… låg bild av dem som är aktivt kristna. Jag förklarade att när jag lyssnat på folk som pratat om sådana som är aktivt troende och ber regelbundet osv, så är ”hjärntvättad” ett inte helt ovanligt ord. Jag sa att jag har sett personer i min närhet himla med ögonen i smyg åt folk som ber bordsbön före maten. Jag har hört folk säga att de hatar religion, att religion är roten till allt ont i världen och att alla som är troende är idioter. Jag har sett folk på facebook håva in uppåt-tummar sedan de skrivit att de bett pingstvänner dra åt helvete. Det är lite hö-hö och dunk i ryggen liksom.

Samma människor, SAMMA MÄNNISKOR, har jag sedan hört kämpa för att vi ska ha våra skolavslutningar i kyrkan. De skränar om att folk som kommer hit måste ta seden dit de kommer. Seden innebär i det här fallet alltså att sista skoldagen vallfärda till en byggnad man anser symbolisera något man ser som roten till allt ont och vars aktiva anhängare man ser ner på och hånar. Förut var Sverige schizofren men nu mår vi bättre? Hm. Ja men grattis alla som kommer hit och lär sig att ta ”seden dit man kommer”. Den som har andra erfarenheter än mig har förstås en egen bild. Det här är MIN bild som illustrerar exakt vad jag sett och hört. Hoppas inte detta tas som nåt negativt mot kristendomen bara, menar precis tvärt om, att den bör behandlas med respekt även från dem som inte tror på Gud, Jesus, och allt det som kristendom faktiskt är.

P & P förklarade vidare att i USA skulle en skolavslutning aldrig kunna äga rum i en kyrka eftersom USA är ett sekulariserat land, jag förklarade försiktigt att Sverige också är en sekulariserad stat. De skrattade och sa att det går ju inte? Haha. Visste inte hur jag skulle argumentera för saken så jag visade Wikipedia-länken eller nåt. P sa att trots att hon är kristen skulle hon aldrig tillåta att sonens skolavslutning ägde rum i en kyrka, eftersom det finns dem i klassen som inte är kristna. Hennes kommentar var att om kristendomen är så viktig för en så tar man endera med sig barnet dit efter skolan eller så sätter man barnet i en skola med kristen inriktning. Jag tycker det här är väldigt intressant. Älskar ju att se på saker ur olika perspektiv. Vårt traditions-perspektiv är ett av dem, jag har inte glömt det, bryr mig bara inte så mycket om det.

Den här diskussionen gör även diskussionen om böneutropets vara eller icke vara ännu mer fantastisk. Som varken kristen eller muslim är det ganska intressant (om än många gånger ledsamt) att stå bredvid och titta på. Kontrasten är ju nästan komisk. Å ena sidan har vi alla de som inte lägger två strån i kors för att utöva ”sin” religion men som engagerar sig till tusen för att stoppa dem som har en annan tro. Å andra sidan har vi dessa troende som inte vill annat än att få utöva sin religion och som struntar blanka den i att lägga sig i hur kristna hanterar sin tro, men som blir stoppade av folk som anser kristendomen vara hotad. En kristendom de alltså BARA värdesätter i förhållande till andra religioner (läs: islam). Tack och lov att böneutropen godkändes.

Ja det här är lite av ett favoritämne för mig! Fast det finns förstås viktigare saker i världen att bry sig om. Om nån undrar över min egen läggning så är jag hundra procent religiös och tror stenhårt på högre makter, ett liv efter detta, skyddsänglar, religiösa tecken och helt enkelt en värld bortom denna. Men jag har inget namn på min religion, den bara finns där inom mig.

Solokvist i Kambodja

Egentligen sitter jag bara i sängen på ett varmt hotellrum, men jag känner mig lite som en hjältinna som kämpat mig igenom den kambodjanska djungeln med endast en machete som tillhygge. Tröttheten går nog i alla fall att jämföra. Jo, så att det där med 10 dar var så klart bara önsketänkande. Uppsatsen ska lämnas till vår handledare på torsdag. T.O.R.S.D.A.G. Panik panik panik.

Så. Vi backar bandet lite.

Nessica fick i söndags äntligen påbörja färden hem. Det kom doktorer från Thailand som följde med henne i ambulansen till flygplatsen och vidare mot Bangkok. Jag vinkade hej då, grinade lite, drack en Sprite och bestämde mig sedan för att lämna Phnom Penh fortast möjliga. Köpte första bästa bussbiljett till Siam Reap. Satte mig i doktorskuren och pluggade medan jag väntade på bussen. Bussen kom. Visade James Bond dubbad till khmer(?). Jag pluggade tills batteriet gick in i väggen och krävde ny energi.  Bussen fick tvärnita för en ko och hade jag inte haft datorn i ett stadigt grepp hade den flugit i golvet som en elefant i baksätet. Jag trodde resan skulle ta 4 timmar men det tog 6-7 och jag kom fram mitt i natten. Hoppades att det skulle finnas ett öppet boende och nummer ett på min guesthouse-önskelista var faktiskt öppet så jag kunde checka in där på en gång. Skönt.

Fick det här stället rekommenderat för mig när vi var på Koh Samet. När jag kollade recensioner på nätet hade det fått ett fåtal ”bra”, några fler ”lagom”, ganska många ”dåligt” och majoriteten hade gett det "uruselt" i betyg. Typ 27 av 40. Jag var dock skeptisk, spanade in klago-kommentarerna och när jag läste dem så fick jag vatten på min kvarn. Typ, ”man kommer in i rummet och det ser fräscht ut, men så flyttar man på sängen och AHA! Fläckar på golvet!” Orka FLYTTA PÅ SÄNGEN?! En annan jänta hade fotat NER i toaletten för att visa att det fanns lite avlagringar eller vad det heter. Jag ska kanske tillägga att det här stället kostar 10 dollar per natt så det är inget prisigt boende vi snackar om. 60 kronor för ett dubbelrum, med stort badrum och egen balkong. Ja jag struntade i recensionerna och det är jag glad för. Kom, såg, segrade.

Segrade gjorde även Sverige och det var ju alldeles förträffligt gjort. Samtidigt var det en mysko, ovan men i det hela positiv upplevelse att inte ta finalen så allvarligt. Jag var mest glad att Schweiz tagit sig så långt och hade Sverige förlorat hade jag ändå verkligen glatts med vinnande laget. Så grattis Sverige till guldet och grattis hockeyvärlden till Schweiz. Vill sparka bakut när det börjar pratas om bragdguld dock, alltså SÅ dålig är inte svensk hockey att man kan kalla detta för en bragd. Visserligen borde detsamma gälla i fallet Johan Olsson men samtidigt tycker jag inte det, då 5-milen ändå är något alldeles extra och något man utför själver. 

Ja. Och så plugget.

Har suttit som en idiot och skrivit. Donat med ethics, methodology, theoretical framework, suggestion for further research, alternativ interpretation... saken är den att det tar EXTREMT lång tid för mig att skriva eftersom mitt engelska ordförråd är som kokvrån i en etta med kokvrå. Skitlitet. Skickade ändå typ 10-12 sidor igår och 10 sidor idag för grammatisk rättning, uppsatsen är uppe i cirka 45 sidor och det kan gå, ska gå, kommer att gå.

Efter att ha kommit halvvägs med dagens arbete fick jag belöna mig med något fint. Samma gällde igår. Igår bestod det fina av att titta på de 5 sista minuterna av hockey-matchen (via youtube), idag kollade jag istället in tidigare nämnda man. Ja. Gåshud. Vilken jäkla gåshud. Sånt här inspirerar mig verkligen.