Se, inte se? Åka, inte åka...?

Nu är vi i Phnom Penh. Nessica är krasslig så vi bor på sjukhuset ett par dagar. De är duktiga och allt kommer bli bra (/är redan bättre), bara att göra allt för att hon ska bli kry så fort som möjligt och samtidigt försöka hålla fokusen på C-uppsatsen och pumpa vidare. Satte mig ute väntrummet för att plugga men då kom de och satte mig inne i ett litet mottagningsrum, så nu ser jag ut som en doktor som sitter och skriver sjukhusjournaler eller nåt? Se där ja. Jag försökte vänligt men bestämt berätta att väntrummet dög bra men de ville de inte gå med på, och ja, jag kan inte sticka under stol med att det känns skönt att ha ett skrivbord framför sig. Så tack sjukhuset.

Eftersom vi blir här ett par dar har jag kollat upp saker att se här i området. Angkor Wat ligger flera timmar bort och får helt enkelt bli en annan gång, hur puckat det än känns. Det hinns inte med. En dag vill jag se det, men det kommer inte att bli snart... jag är trots allt här för att plugga. Däremot kan jag kosta på mig en dagstur tror jag. Det första och största man bör se här i trakten är endera f.d. säkerhetsfängelset S-21 Toul Sleng som nu är ett massmords-museum, eller också Dödens fält. I massmords-museet finns tortyrredskapen kvar, massvis med foton som togs innan fångarna avrättades, och cellerna så klart. 20 000 personer, män, kvinnor och barn, utsattes för tortyr och svält där för att sedan avrättas. Om jag har förstått det rätt skedde själva avrättandet sedan på Dödens fält, där benknotor sticker upp från massgravarna och dödskallar ligger uppradade på hög. Det låter brutalt men är uppenbarligen sanningen. När jag läser folks kommentarer om platserna så jämförs de naturligtvis med 2:a världskrigets koncentrationsläger, och folk skriver att de är fruktansvärt tacksamma att de besökte de här platserna för att se dem med egna ögon och för att förstå att det VERKLIGEN har hänt.

Problemet är bara att jag nästan börjar grina bara av bilderna. Jag känner att jag skulle vilja se det med egna ögon och jag förstår att det skapar en förståelse och ett aha-ögonblick som man inte kan uppnå på annat sätt än att faktiskt se massavrättnings-platserna "på riktigt". Men. Jag är rädd att jag inte pallar. Samtidigt är det här kanske enda chansen. Jag vill men vill inte. Vågar inte? Kanske. Kanhända hänger det ihop med att jag är så konflikträdd, att konfrontera starka känslor skrämmer mig verkligen.

Nu ska jag återvända till C-uppsatsen.

 Kor finns det gott om.

Punkt två alltså. DÖD DÖD DÖD åt att den ska behöva finnas där.