Två veckor

Söndag igen och ytterligare en vecka har flugit förbi.

Helgen har varit väldigt fin, diverse äventyr har hunnits med. Högst på upplevelselistan hamnar Jens Lekman och det faktum att jag diskuterat med USA:s f.d. NATO-representant, på svenska!

Ja, i fredags eftermiddag var jag på presentationen anordnad av McCain-institutet för internationellt ledarskap och Not for sale. Snurrade runt på gatorna och hittade till slut fram till the Counsil of Foreign relations, efter att ha frågat typ 4 personer efter vägen, haha. Det var en intressant upplevelse, kände mig bortkommen till en början men bestämde mig snabbt för att det är helt okej att vara lite bortkommen första gången man gör något sånt här, och då försvann bortkommheten... Jag är inte så bra på att gå fram och introducera mig själv hos främlingar i kostym men jag gjorde mitt bästa och hamnade till sist i samtal med en kvinna från någon organisation i Australien och två andra från McCain-institutet. En av dem var en nybliven praktikant från Kenya, hon vill ses igen och det vill jag också. Känns bra.

Presentationen gjorde mig glad, deras idé är att fokusera på två saker: Att främja internationellt ledarskap samt att, som de uttryckte sig, 'make a difference'. Vi kan inte rädda världen men vi kan göra skillnad. McCain-institutets högste höns är ambassadör och fd. NATO-repr. Kurt Volker, och en kvinna jag pratade med sa åt mig att introducera mig för honom då han talar flytande svenska. Så precis innan allt var slut stapplade jag fram och presenterade mig själv. Jag frågade om ryktet stämde och det gjorde det, han bodde i Sverige för 30 år sen som student, och kan fortfarande prata flytande, utan minsta brytning. Imponerande!

Hur som helst. En mening som fastnade i mitt huvud under denna mottagning var; "So far, the drug market is the largest market in the world, and human trafficking is the second largest. But, soon people are going to realize that drugs you can sell once, but people, you can sell over and over again."

En mening som etsas sig fast, och som påminner mig om varför jag gör detta och vad jag gör här.

Efter det åkte jag bort till Columbia Heights för att gå på Jens Lekman-konsert. Han var jättebra, och väldigt väldigt rolig. Efter det mötte vi upp tjejerna som bor i kollektivhuset, på någon närliggande bar. Fick reda på att en av dem känner en som känner en som jobbar på/driver en organisation som hjälper sexuellt utnyttjade pojkar i Thailand. Det känns viktigt, något att gå på för C-uppsatsen. Fick mailadressen. Sedan följde jag med dem ut och dansade, på ett ställe som heter Wonderland. Jag tar mig kanske inte till Disneyland, men åtminstone till Wonderland ;)

Pumpa-cider

Jens Lekman

Perfektion.

Dagen efter klev jag in i en film igen. Vi gick och köpte bagels, och sen klättrade vi ut genom köksfönstret, upp längs brandstegen, och ut på taket. Låg där och solade och såg ut över hustaken och jag var höjdrädd/livrädd i största allmänhet. Jag kände mig som mitt i en amerikansk film igen, de brukar ju ha en förmåga att hamna uppe på taken, fast det förekom inget slagsmål eller drama i min filmversion, skönt.

 

Solen i ögonen

 Takutsikt

En spejare

 

 Och ett foto tillägnat Ch

Åkte hem och övningskörde till Silver Spring där Maria bor, men sedan bestämde vi att de skulle plocka upp mig istället. Sprang en runda fast det funkade inget vidare med träkeps på, men ändå. Sedan hämtade de mig och de snälla människorna bjöd mig på middag, cupcakes och bio, eftersom de båda vet hur det är att vara intern i DC samt att leva på CSN-pengar. Tack bästa ni. Hade en finfin kväll och ja, eftersom det var lördagkväll fick vi så klart köa för att komma in. Kön ringlade sig lång utanför... cupcake-butiken, haha. Den är så poppis att man måste köa på gatan, så står det en snubbe och slussar in folk. Lite lustigt.

Mumsiga dekormuffins 

 

Jag, Maria och Ryan ätandes de mumsiga dekormuffinsen. 

Bion vi såg var Looper, helt okej och välgjord. Det blir alltid lite paradoxalt med sådana där tidsresefilmer men man får blunda för det. Svenska dagbladets recensent beskrev den rätt bra: 'Å ena sidan är Looper raktigenom löjeväckande så snart betraktaren kopplar på hjärnan; å andra sidan är den snygg och oförarglig.' Löjeväckande skulle jag inte säga men motsägelsefull. Klart sevärd för det. Någon beskrev den som Terminator möter Donnie Darko och det kan jag hålla med om. Men jag är definitivt mer Donnie Darko än Terminator, och även mer Donnie än Looper.

Idag var det underbart väder och vi cyklade till Georgetown och käkade brunch där. Danny hade det lite kämpigt på vägen tillbaka, det är trots allt över en mil (enkel väg) att cykla, så han och Portia tog samma väg tillbaka hem medan jag och Phil fortsatte ytterligare ett par kilometer. Man cyklar längs kanalen och det är grymt fint. Phils meddelande om att man "i princip alltid" ser sköldpaddor höll på att bli min död dock, trodde jag skulle cykla åt skogen på grund av mitt sköldpadde-spanande. Såg ingen heller, suck.

Resten av dagen har varit slappa slöa och nu ska jag fixa lite käk och ev. tvätta.

Veckostatistik:
Uppätna Ben and Jerrys-paket (syftar då på innehållet): 1 (What a cluster) (Tot. 2)
Cupcakes: För många. (3,5).
Veckans pumpa-smakupplevelse: Pumpa-cider på krogen.
Middagar lagade till familjen: 1 (Tacogratäng)

Allmänna tankar;

I can't believe it's not BUTTER är ett bra namn, det är det. Jag höll nästan på att gå i fällan och köpa det när jag skulle köpa smör. Just det där sista ordet är som lite större än de andra, men jag hann se lurendrejeriet i tid. Jag vill ha smör, inte något som smakar exakt som smör men inte är smör. För då kan jag lika gärna köpa smör?