En ny kärlek

När du hör det här ljudet, då vet du att det är dags att vända blad.
Och när du ser att datumet på ditt Metrocard överensstämmer med dagens datum,
då vet du att det har gått en vecka till. 

Jag hör inget ljud än så länge, ännu är det inte dags att vända blad, men det kommer. Däremot går kortet ut idag och jag måste köpa ett nytt, ett tredje. Tre metrocards. Tre Ben and Jerrys-paket. Ett hundra bagels. Och en miljon tankar.

Jag tror att jag håller på att bli kär i DC. Det är något med staden som gör mig lugn men upprymd på samma gång. Kanske är det bara det faktum att jag får äga den ett tag, kalla den min. Jag vet i alla fall att staden kommer bo kvar i hjärtat mitt för en lång tid framåt. Trots att det kryllar av kostymer så är det ingen ytlig och kall karriärstad, folk är artiga, trevliga och hjälpsamma. Om någon faller vet man att det alltid finns ett antal människor som snabbt är där för att hjälpa.

Eftermiddagarna är kaosartade, att kliva av tunnelbanan är som att få sig en helkroppsmassage, men jag gillar det. Igår på väg in till jobbet förklarade jag för Portia om våra namnsdagar, att varje dag har ett eller två namn och att vissa firar med dunder och brak, medan andra inte bryr sig ett skvatt. När hon klivit av vid Metro Center vänder sig kvinnan framför mig om och säger "Really? Do you have names in your calender? That's so neat! Can you show me?" Och det kunde jag så klart.

I förrgår lagade jag mat åt familjen, torsk med ägg- och persiljesås och hela baletten, med potatismos runt och så på med tomat och ost och så in i ugnen. Jag pepprade för snålt men annars blev det bra. Jag kände mig duktig. På fredag ska jag göra skagenröra och bakpotatis, få se hur det slutar...

Försöker att hänga med i vad som händer hemma men jag blir mest ledsen. Som när Bosse Hansson slänger sig med rasistiska uttryck och hans polare sitter och försvarar honom i tv genom att säga att på deras tid, då sa man minsann svarting och neger och det var inget fel på det, nä-hää-ra, så-att-jorå, och jag får extrem-eksem för att det är så korkat, det är inte ens ett hållbart argument. Självklart rasar svenska anti-PK-maffian och om någon maffiamedlem läser detta vill jag bara säga: Om du kunde läsa mina tankar skulle du definitivt inte behöva anklaga mig för att vara PK längre, oroa dig inte.

Sedan läser jag att SD fortsätter framåt och ba... vilka är de här människorna? Som röstar menar jag? Har de ansvar för något viktigt i Sverige? Borde jag vara rädd? Har de hand om andra viktiga beslut rörande landet? Jobbar de med något där man behöver kunna tänka logiskt/alls? Det känns nervöst det här. Bah! I längden ser jag inte detta parti som något hot, någon gång måste galenskaperna ta slut och vi kan skratta åt det (eller ja inte skratta för så kul är det sannerligen inte, det är allvarligt att det i en demokrati år >2000 kan hända), men var tidsepok har väl sin skamfläck, det stör mig bara att de här människorna ger mig huvudvärk här och nu. Lämna mig ifreeeed...

Idag har jag skrivit brev till olika ambassader hela dagen, jag kommer vara bäst i världen på att formulera tjusiga titlar när jag är klar med det här, haha. Men det är bra övning.

Ja, jo, jag är nog lite kär i DC. Och i mitt rum. Den stora höga sängen med alla kuddar och fluff. Och duschen, min dusch, så stor att man kan få plats med ett litet fotbollslag i den. Eller i alla fall ett curlinglag.

Nu ska jag sova, uppe för sent som vanligt. Imorgon är det torsdag fast fredag, så otroligt skönt.

Ps, jag planerar inte att bjuda in ett fotbollslag i duschen. Ds.