Jag kan flyga, jag är inte rädd

Det är inte galna dagar med wow-upplevelser som berör mig mest, utan det är vardags-dagarna som verkligen får mig att reflektera över hur j-vla fantastiskt livet är. Vissa stunder kan jag liksom inte sluta tänka på hur tacksam och lycklig jag är. Jag har snart varit här en månad och den här resan börjar sätta sina spår i mig, på allvar. Att utsätta sig för sådant här får en, i alla fall mig, att växa nåt enorm. Inte bara på det personliga planet utan också bilden av min omvärld växer, all kunskap man tar in, alla intryck och reflektioner.

Jag är så glad att jag gjorde det här. Det kostade mycket i kraft och pengar men vill man något är det värt all ansträngning, och pengar, vad är det? Jo, något vi använder oss av för att överleva. Med betoning på leva. Och jisses vad jag lever just nu.

Nu har jag gjort några resor i mitt liv och det känns skönt att tänka tillbaka och inse hur mycket starkare man gått och blivit med åren. Jag tänkte på det här om dagen, när jag blev utskälld i telefon bara för att jag bad en kvinna att bokstavera sitt efternamn. "THAT SHOULDN'T BE NECESSARY FOR SOMEONE WHO HAS ENGLISH AS HER NATIVE LANGUAGE!!!" skrek kvinnan, och jag ville svara att "Well, about that..." men jag lät bli. Jag sa nåt trevligt istället och när jag lagt på skrattade jag. För ett par år sen hade det förstört min dag och jag hade känt mig kass. Nu ser jag det bara som nåt komiskt, men också ledsamt, tycker synd om kvinnan som måste bli arg för något sådant.

Dessutom är jag inte lika nervös längre. Jag var nervös över att åka hit, ta steget, men jag var aldrig riktigt nervös över att träffa chefen, eller över huruvida jag skulle klara av praktiken eller inte.

Jag har lärt mig att jag kan klara av det mesta (precis som alla andra), för man behöver inte vara bäst på det man gör för att det ska gillas. Jag behöver bara vara tillräckligt bra. Vår underbara lärare Lis-Bodil brukade säga att "it doesn't have to be perfect, it just has to be good enough", och det ligger så mycket i det.

Däremot tänker jag aldrig sluta sikta högt, så högt det bara går. Men det är inte för att jag känner mig tvingad eller pressad utan för att jag älskar det. För att det tar mig till platser som den här och situationer som får mig att känna mig alldeles hög på livet. Utan droger, liksom. Hehe. Att utmana sig själv är det bästa som finns. För mig. Plus att livet och världen har så mycket att erbjuda bara man tillåter det. Jag vill ta vara på chanserna och möjligheterna.

Idag följde jag med till fotbollsplanen och hejade på Danny när han hade match. Det var mysigt och han var otroligt duktig.

Sedan åkte vi till Portias mamma som bor en timma bort. Vi kastade hästsko bland höstlöven och gjorde en snabbvisit hos kvarterets halloween-parkfest. Sedan åkte vi till hamnen och åt krabbor (fast jag åt Fish and chips).

Kom hem, och gick raka vägen ner i källarn och spelade Mario Cart. En familjedag utan några större utsvävningar, men så full av kärlek och omtanke. Jag behöver inget vildare på min lördagskväll för att vara nöjd. Mario Cart med en 9-åring funkar alldeles utmärkt. Känner inget behov av att hets-lära känna folk heller, jag är liksom nöjd med det umgänge jag har. Hade jag fler att umgås med skulle jag kanske inte ha tid att umgås med mig själv, och det vore ju synd.

Jag är helt enkelt väldigt glad över var jag är, och tacksam också, gentemot alla som stöttat och hjälpt, gentemot familjen och gentemot mig själv. Samtidigt är jag ledsen och har en klump i magen. Vill att tiden ska sakta ner. En månad redan, det är helt sjukt. Snart kommer allt detta vara ett minne.

Livet alltså, vilket bitterljuvt påhitt det är.