Fortfarande väntar jag mig dock att Homeland Security eller några andra ska dundra in här vilken sekund som helst, och skrika 'arrest that woman!' eller något annat filmisk. Bäst jag borstar håret.
För en vecka sedan var jag på intervju på ambassaden i Stockholm, något jag kommer minnas som en märklig upplevelse. Kanske mest av allt paniken på vägen dit, då tåget blev en timma sent vilket resulterade i taxinota på 600 kronor, men vad gör väl det när man får ett mejl från SJ där de skriver att de tänker ge mig 30 (trettio, trea nolla, som i 10 x 3) kronor (svenska kronor alltså, inte mynt gjorda i diamantstoft eller vitt guld eller så) i ersättning för tågbiljetterna (som gick på 200 spänn eller nåt). Tack SJ!
Intervjun tog tre timmar eller en minut, beroende på hur man ser det. Tänker man på tiden jag spenderade i väntrummet stirrandes in i väggen tog det tre timmar, tänker man på tiden jag spenderade öga mot öga med en intervjuare tog det en minut. Men jag tänker inte klaga, jag fick ju visumet så tjoho tjohej och tack ambassaden.
I söndags kväll satt jag på Arlanda och ångrade mig, som jag alltid gör. Jag blir så rädd jämt, och orolig och skraj. Avesta-tåget var vid Arlanda runt 22 och planet gick 07, hela natten satt jag uppkrupen i ett fönster på Arlanda och tänkte på hur skönt det skulle vara att hoppa på en nattbuss och bara strunta i allt. Till mitt telefonsällskap sa jag att det kändes som att vara i Ronja Rövardotter och ha de där underjordiska händerna framför mig, de som lockar en och vill att man ska komma med ner i fördärvet. Bussarna som kom och gick utanför fönstret var händerna och de drog i mig nåt enormt, men jag höll ut och tvingade mig kvar, för jag vet att det går över.
En konstig tid har det varit, med en sommar som regnade bort och en höst värre än en japansk berg-och dalbana. (Nej jag har aldrig varit i Japan, men jag har ett youtube-konto och det räcker gott och väl). Trots det måste jag säga att sommaren 2012 kommer gå till den personliga historien som en av de bättre, hur paradoxalt det än må låta. Det var som om det dåliga vädret drog fram kreativiteten i en, samtidigt som hjärnspökena bara kunde hållas i styr med hjälp av andra distraktioner. Jag har många fina minnen att se tillbaks på... men nu är det dags att se framåt, på vad dessa månader har att erbjuda. Låt resan börja!
Första kortet från USA blir från igår när Phil stannade och tankade på vägen hem. De har teve-apparater vid bensinpumparna. Kommentar överflödig.
Samt morgonens lapp som väntade mig, bredvid typ tusen kart-utskrifter över Bethesda, DC, tunnelbanesystemet och så vidare. Svårt att inte känna sig som hemma när man blir behandlad på det här viset. Underbara Portia och Phil.
Hurra hurra för dig Elin belin! Du är bara såå bra! Äntligen är du på platsen du slitit så mycket för att få komma till och uträtta dina mästerverk! Saknar dig redan! En vinner som är trägen, är det inte så man säger. Många lyckönskningar min vän! Vi hörs! Många pussar och kramar! Ska bli roligt att följa dig här och via lur :) <3
SvaraRadera