Så, jag ska göra en snabb sammanfattning, av mig och vad som fört mig hit till staterna. Vet dock inte var jag ska börja. Jag läser för tillfället till internationell socionom, och jag har väldigt länge vetat att det är det området jag vill jobba inom. Mer om det sedan. Femte terminen (dvs nuet) är en praktiktermin, som vi började reka inför redan i januari. Jag ville jobba med några som kämpar mot trafficking och jag ville göra det i staterna, världens efter Nordkorea kanske svåraste ställe att få ett visum till. Nä. Men det var hårt, det var det. Jag mailade alla möjliga organisationer i NY och DC, för varje nej bad jag om 5 nya namn att kontakta, hittade Innocents at risk den vägen och de sa ja, någon gång i mars när jag var ute och joggade. Visum-processen tog nästan knäcken på mig men bara nästan. Nu är jag på g igen, första veckan av runt 15 och allt känns så bra.
Perspektivet kan breddas, och får egentligen plats med hela mig. Spåren går att följa långt tillbaks i tiden; på högstadiet skrev jag om Dag Hammarskjöld, Raoul Wallenberg och Elsa Brändström, och min högsta önskan var att få jobba åt SIDA. Efter gymnasiet volontärade jag i Thailand och blev sådär rese- och kultur-biten. Flyttade till Stockholm och fortsatte drömma, gick FN:s milleniemålskurs och for sedan till andra sidan jorden, där jag återigen fick konstatera att det är så galet förlösande att bo/leva/anamma ett annat land, det sätter fart på tankarna, inspirationen och livsglädjen, i mitt eget fall i alla fall. Allt möjligt följde på det, ända tills jag fann det jag sökte (eller ja, jag hade funnit det redan året innan men rätt läge måste finna en samtidigt för att det ska bli bäst).
Internationella socionomprogrammet i Gävle, det som botade mitt ständiga magont, och det som fick mig att känna mig som hemma igen, på rätt spår, i min egen bana, den bana som liksom väntat på mig. Vi läser om och diskuterar världen idag och vad som skapat den. Mänskliga rättigheter och omänskliga förhållanden. Jag har blivit varse fantastiska människor som Healy, Bauman och Shiva, och mitt liv känns äntligen meningsfullt på riktigt, då jag slipper den där gnagande känslan långt där inne, och får känna att jag kan göra skillnad.
Annars då?
Ja. Jag är ganska svart och vit i de här frågorna. Drömmer om att arbeta för en NGO mot sextrafficking eller med att förändra den världsbild så många strosar runt med. Har inte mycket till tålamod med dem jag anser borde veta bättre. Jag hatar ordet "bistånd" eftersom det ger en bild av att vi på något sätt skänker pengar av godhet eller barmhärtighet, och inte för att det är vår skyldighet och tja, det enda rätta. Och jag avskyr att det finns människor som är av den åsikten att vi "ger" för mycket bistånd/"tar in" för mycket invandrare eller vad de nu brukar komma dragandes med, utan att reflektera en sekund över var maten han/hon äter kommer ifrån, vem som tillverkat HM-tröjan och under vilka förhållanden, och så vidare i en oändlighet. Jag vill så gärna försöka få in i deras huvuden att vi för all del inte behöver ge bistånd, att det är ett onödigt hittepå, att allt vi behöver göra är att acceptera schyssta och rättvisa handelsförhållanden, där vi betala för saker vad de är värda. Och uttryck som "Bah! Våra skattepengar!" får mig att gå helt Anna Odell, då jag tycker att man behöver tänka på var "våra skattepengar" kommer ifrån.
Min bästa Nessica brukar prata om att den samlade biståndssumman varje år är X, medan den årliga summa länderna som tar emot bistånd förlorar genom orättvisa handelsavtal är X gånger 10. Som ett exempel.
Ja, och det är bland annat DÄRFÖR är jag här idag. För att stigen leder hitåt. Logiskt va?
Nu kommer fortsättningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar