Ett långsamt farväl

Underligheten har drabbat mig och tankarna kan inte vara stilla.

I helgen var det den helgen, då allt skulle betas av, hinnas med. Nästa helg är Chantz i Morgantown (om jorden inte går under den 21:a, dvs lämpligtvis samma dag som jag har min svenska julmiddag, hm...), och helgen efter är jag i Miami, Florida (prisa gudarna!). Sedan är det januari och en helg vi ska spendera med några vänner till Chantz, sen ytterligare en helg... och i och med den helgen tar mitt äventyr slut. Så är det.

Japp, när jag skrev det där sista tårades ögonen och det är så det har varit hela helgen lång. Glädje och förtvivlan om vartannat. Jag har så svårt att handskas med saker som långsamt långsamt glider ifrån en. Helst ska det hända abrupt så man slipper reflektera över saken... men istället sitter jag här och drar av plåstret... sakta sakta... jag kan inte rycka, det alternativet finns inte. Smärta.

Nöjd är bara förnamnet då jag sammanfattar min tid här. Jag tycker verkligen att jag lyckats göra det bästa och mesta av tiden. Nu gäller det bara att hålla ända in i mål, göra det bästa av det sista.

Smärta.

Idag är det den tredje advent och dagen har varit full av museum och utsikter. Avslutade med att gå till Giants och köpa en chokladkaka, hårsprejsgrädde (se tidigare inlägg) och Annas pepparkakor.




Smälte ner chokladen i kokande mjölk och vips hade man sig världens godaste kopp med varm choklad. Toppad med grädde och pepparkaka, som synes.

Jag förklarade "tre bitar och du får önska"-grejen, vilket jag sedan även hittade bakpå paketet. Chantz gjorde det på första försöket. Som en chef.

Glad tredje advent.