Måndag, och min tredje månad har tagit sin början. Förra veckan hade vi en liten kris jag och jobbet. Idag kändes det bättre, jag ska se till att veckan fortsätter så. Det är väldigt väldigt svårt ibland, med en superstressad chef och en ensam icke-engelskproffsig intern. Förra veckan skulle vi (jag) skriva ett långt nyhetsbrev om allt chefen gjorde i Panama, som skulle skickas till Panamas före detta president och en massa massa höjdarmänniskor, människor som ansvarar för vår hela existens. Är man en ideell förening är man så klart beroende av folks bidrag, och för att folk ska bidra måste allt man skickar ut vara perfekt. Alla punkter och kommatecken, stora och små bokstäver, man måste kunna sin grammatik och det gör inte jag. Så, när chefen ringer och i ultraspeed rabblar upp att tredje ordet paragraf tre ska byta plats med sjunde ordet paragraf fem och det tredje kommatecknet från slutet ska tas bort eller nej förresten det femte från slutet och byt plats på trettonde och fjortonde meningen och sätt in ett "och" på rad fyra och.... då låser sig hjärnan, liksom krampar, blir stressad och glömmer något av alla komman, den ultrastressade chefen blir ännu mer superstressad och skäller och skäller och då blir jag tjurig och det hjälper ju ingen.
Men, när allt lugnat sig och brevet är skickat känns allt bättre, det gäller att ta sig igenom de stressade bitarna bara. Gäller att ta sig förbi alla hinder, i mål. Fast vi skulle verkligen behöva vara minst en till, helst någon som kan det där med den engelska grammatiken...Det skulle underlätta något enormt, men vem har sagt att livet alltid ska vara lätt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar