Ett guldkorn

Det är lördagskväll och jag ligger i sängen och äter Ben and Jerrys Chocolate Chip Cookie Dough. Huset är tomt och tyst och det känns alldeles alldeles underbart att det är på just det viset. Jag behöver stillhet och tystnad och ensamhet ibland.

Igår inträffade resans hittills bästa ögonblick och jag börjar skratta bara jag tänker på det. Men ordning och reda pengar på freda, först kommer jobbet och sen kommer helgen. I veckan har vi inlett ett samarbete med en snubbe som uppfunnit en app som heter CrimePush. Deras Youtube-presentation kan ni finna HÄR. En bra idé tycker jag, så länge folk inte fylletrycker allt för mycket. Så, jag har ägnat dagarna åt att sätta ihop olika informationsmejl om CrimePush, som jag sedan skickat ut till våra representanter på universitet och high schools, och till styrelsemedlemmarna osv. Intressant. Jag har också fått i uppgift att sätta samman en sammanfattning av hur trafficking-läget ser ut i Panama eftersom chefskan åker dit nästa vecka. 4 dagar ska hon vara där, och ha möten med en massa viktiga människor, viktiga på det sättet att de kan fatta viktiga beslut rörande trafficking-bekämpandet. I övrigt har kontorets skrivare/kopiator varit sönder vilket inneburit katastrof då jag har tusen saker att skriva ut innan resan. Hoppas verkligen den funkar på måndag.

Skärp dig!

Jag fick beröm också i veckan, chefskan sa att de aldrig hade klarat sig utan mig (nåväl, utan en intern menar hon naturligtvis men ändå), sedan sa hon att jag måste börja spana i mejlen efter någon som kan ta över efter mig. Så klart måste hon börja planera redan nu men det känns konstigt också, att se slutet ta form liksom.

I torsdags var vi till något som heter World Market, en toppenaffär om ni frågar mig! De har grejer från hela världen samt mängder med inredningskrimskrams, inkl. tusen miljoner olika sorters julkulor.

Exempel på grejer från hela världen.

Exempel på julkula.

På morgonen luktade tunnelbanestationen nåt så sjukt illa förresten. Som ett djur som dött och sedan legat i solen i tre veckor. Folk runt mig hulkade, och jag med. De hade satt upp fetingfläktar för att vädra. Min morgonhjärna rusade iväg med mig så klart, medan jag jäktade mot jobbet, tänk om det är en MÄNNISKA som dött därinne i tunneln gapade hjärnan. Ungefär samtidigt höll jag på att gå in i två män som rullade en kista mellan sig. Ja, en sån kista. Det ligger nämligen en kyrka vid vägen på väg till jobbet, det är mer rättvist att säga att det finns en kyrka på trottoaren än att säga att det finns en trottoar vid kyrkan, s'att säga. Så nära vägen ligger den. Hur som helst, jag tyckte att det var en olustig kombination. Mest för att jag nästan aldrig nästan springer in i folk som bär på gravkistor, och speciellt inte morgnar då världen doftar ond bråd död.

I fredags var det dagen D, då vi skulle på maskeradfesten. Hon som höll i festen är halvsvensk så jag åkte till World Market igen (fast den vid Pentagon) och köpte svensk hederlig kexchoklad och Swedish meatball mix som present. 50 % rätt upplyste Chantz mig som sedan, eftersom hon är vegetarian. Nåväl. Jag kan få användning för mixen själv. Halvsvenskan är en av de mänskor jag träffade förra året på Ivy Mt. Repetition samt information för nytillkomna läsare: Jag och Nessica var på Ivy Mt som observatörer i en och en halv vecka, sommaren 2011. Vi fick t.ex. följa med på studiebesök till en tv-kanal:

Hmmmm jag börjar förstå varför tv-hallåor har så mycket smink.

Skolan är för barn med Asberger. Personalen är helskön. Det var där jag lärde känna Chantz och även Molly och Mary. Och jag träffade alltså även Liz, hon som höll i festen. Åh invecklat. Hur som. Molly har inte vetat att jag är här för vi ville överraska henne. Igår skulle hon således plocka upp Chantz + en kompis (= jag, he he he) vid tunnelbanan, och sedan skulle vi åka till festen tillsammans. Obs, jag måste här gå in och varna för att fula ord kommer förekomma, men jag vill liksom återspegla stunden så som den såg ut. Bilen rullar fram, vi hoppar in, hon vänder sig om, sträcker fram handen och säger: "Hi, I'm Mo...oooooOOOOOOH MY F*CKING GOD!!! OH MY GOD!!! OH MY F*CKING GOOOOOOD! WHAT THE F*CK????!!!! AAAAAAAAAAAAAAAAAH! Alltså det går inte att beskriva det vrålet. Helt obetalbart och oslagbart. Trodde trumhinnorna skulle säga pop pop. Jag kommer aldrig glömma den reaktionen. Hahahaha. Helt klart roligaste ögonblicket hittills. De andra blev överraskade de med, och det var jättekul att se alla igen.

Jag och Liz. Efter att hennes peruk + gigantiska påfågelfjädrar åkt av.

Jag och Darcy försöker se stolta ut.

För Sverige.

 Molly!

Mitt Miss Benett-hår.

Ivy Mts gruppfoto

Klassrum 231. Man måste älska polisongerna.

 

 Miss Benett

Den här bilden snodde jag från Molly, helt enkelt för att den är så suveränt klockren.

Idag har det varit seriös träkeps (börjar jag bli gammal eller vad händer?) så lugna puckar och viktväktarnas värsta fiender är väl vad dagen bestått av. Jonathan som bor på första våningen fyller år så han bjöd dit hela rugbylaget på BBQ också.

Så att, mellan det att jag började skriva och slutade skriva hann familjen komma hem igen och vi hann umgås nån timme, nu är klockan helt plötsligt jättemycket och jag ska sova. I morgon har jag spännande planer. De inkluderar Nessicas syster Maria. Mycket bra mycket bra.

God natt!