Äntligen!

Igår fick jag äntligen se NHL-hockey! Vi skulle gå på romantisk bio och se About time, men innan vi drog ner mot China town slängde vi en kik på sista minuten-biljetterna. De såg hyffsat bra ut, med 50 dollar styck som billigast. Vi bestämde oss för att åka ner och liksom bestämma när vi var på plats (då bion och hockeyn ligger jämte varann). Så fort vi satte oss på tunnelbanan fick vi syn på dem: Hockeysupportrarna. Sedan blev de fler och fler och då kan man inte säga nej. Deras entusiasm och begeistring smittade av sig så in i norden. Vi surfade online, köpte två biljetter för 44 dollar styck! Insåg att mobilbiljett ej var tillåtet, sprang till Martin Luther King-biblioteket och skrev ut biljetter och SEN var det bara att äntra arenan.

Bara?

Inte bara. I USA är det metalldetektor-koll som gäller och så får man inte ta med sig nå snacks utifrån, nix nej till choklad eller godis eller vad man nu hade tänkt ta med sig. Svindyra arena-godiset eller inget, liksom. Vi hittade i alla fall våra platser sedan. Över 18 000 på plats i arenan, maffigt. Matchen i matchen var Crosby mot Ovesjkin (kan inte stava och vill inte lära mig), Crosby vann så klart! Go Penguins! Nu för tiden hejar jag på Phoenix, St Louis, Nashville och Pittsburgh. Det är bra för då får man vara glad nästan jämt.

Mycket var olikt Sverige. I Sverige leker man inte "hitta kon i publiken", i Sverige är jätteuppspacklade tjejer inte placerade som prydnad här och där (te.x. bredvid Den Kunnige Mannen som sköter snacket), i Sverige har man inte en militärhyllning mitt under matchen. Annorlunda, som sagt. Men jag gillar att uppleva annorlunda. Förutom prydnadstjejerna då, den biten känns möglig.

Tycker det är sjukt att min kamera kan gå från det här;



Till det här, via en knapptryckning. Älskar min nya kamera.

Bäckström

Min älsklings älskling.

Utanför samlades en massa Pittsburgh-fans och skrek Crosby is better och såna saker. Blev en massa ståhej och mitt i alltihop träffade jag en svennebanan från Dalarna. Jorasåatt.