Ett andra hem

Så fort jag tänker på tiden som varit, allt jag gjort, allt jag fått och dem jag träffat, vill jag bara böla. Jag tycker det är svårt med saker som tar slut, men det har jag väl sagt redan. Känns läskigt att tänka tillbaka på min första kväll här, när jag satt på sängen och oroade mig. Jag kände mig liten och ensam och allt kändes jobbigt, men jag påminde mig om att det jag kände då inte var NÅGONTING mot vad jag visste att jag skulle komma att känna sista veckan. Sista kvällen. Att välkomna det okända kan vara svårt men att ta farväl av det kända är tusen gånger värre.

Och här är jag nu. Kylskåpet är tömt, väskorna är som uppstoppade blåsfiskar, och jag är upp och ner i hjärta, mage och tankar. Sån himla märklig känsla det är, när något främmande blir till hemma, för att sedan återgå till att vara något avlägset, eftersom det riktiga hemma gör anspråk på en.

Hm.

Jag är nöjd med allt jag hunnit göra, se och uppleva. Hade aldrig en tråkig stund, inte som jag kan minnas. Inte har jag mig själv att tacka för det, utan tacket går oavkortat till de två magiska bubblor jag fått sväva runt i. Familjen med deras föräldrar, syskon, vänner. Längre utflykter och vardagsutflykter och te vid middagsbordet innan alla går till sängs. Och så Columbia Heights, med Chantz och alla andra fina människor. Har åkt som en jojo mellan dessa två skattkammaröar och mer lyckligt lottad än så kan nog ingen vara.

Tacksamhet, kärlek, ödmjukhet, glädje, sorg, alltihop trängs i mitt bröst. En natt, en sista natt, sedan far jag hem. Det vill säga, från ett hem till ett annat. "Home is where your heart is" - den sannaste av sanningar.