Den man är

Jag kan ibland fundera över det här med bra sidor och dåliga sidor, hos sig själv och hos andra. Hur vi ibland blir intalade att skämmas för de sidor som inte är, hm, en starkaste liksom... Är inte den idén rätt befängd? Man kan ju inte vara bra på allt, så det man nu är dålig på är ju bara en direkt konsekvens av att man finns till. Det hör liksom till hela existens-paketet. Inget man kan göra något åt. Och vem har sagt att de behöver vara enbart dåliga för den delen?

Jag tänker på mig själv bland annat, och min omöjlighet att minnas utseenden, på människor, miljöer, allt. Jag går ofta vilse. Minns inte när jag går ut genom en byggnad om jag 10 minuter tidigare kom ifrån vänster eller höger.

Exempel:

En kund bad mig hälsa till chefen. Jag kom ihåg namnet på kunden genom referens-knepet (samma dag avslöjades att UK-Kate var gravid eller nåt och kvinnan hette Kate) men när chefen påpekade att hon känner många Kate och bad om utseende-beskrivning tog det stopp. Hårfärg? Ingen aning. Längd på håret? Nej. Glasögon? Kanske, vet inte. Kläder? Jo, det hade hon, byxor eller kjol eller ja... vet inte. Jag minns helt enkelt inte utseenden. Jag mindes hennes röst och hur trevlig hon var, att jag tyckte om henne, men hade ingen som helst info att ge om utseendet.

Exempel:

En kvinna på jobbet hjälpte mig spana efter min taxi, samma taxi jag kommit med en timme tidigare. Hon frågade vad det var för färg på den, svart eller gul? Jag hade återigen ingen aning men eftersom det var 50/50 sa jag gul för att i alla fall säga nåt. Sekunden senare rullade en svart taxi upp. Det var min, samma som tidigare. Haha.

Exempel:

När vi var på IKEA kom jag på att jag skulle köpa en lampa i julklapp till Chantz. Kikade runt och så säger Portia att den här är väl fin? Tittade på den och hm, ja, jag gillar den. Jag tar den! Kommer hem med lampan, ska precis slå in den och får en konstig känsla. Vänder mig om. Exakt likadan IKEA-lampa står på mitt nattduksbord. Jag har köpt en likadan lampa som den jag släckt varje kväll i över två månader. Ändå reagerade jag inte när vi var på IKEA. (Inte heller Portia ska tilläggas). Ha ha ha.


Men. Jag tänker inte se mig som dum för det. Det är bara den jag är. Inte dum. Men jag.

Om man inte minns en person för hennes utseende men för hennes vänlighet, är inte det ganska bra? Betyder inte det att jag inte lägger någon större värdering i det yttre eftersom jag inte ens lägger märke till det?

...Och varje gång jag går vilse hamnar jag ju nån annan stans, nån ny stans. Det är trevligt att gå vilse då och då.

Sedan tycker jag inte att man måste sträva efter att rätta till sina fel. Ibland kan man väl bara (och andra) acceptera att det är så det är och gilla läget. Ta bilkörning till exempel. Jag är dålig på att köra bil, men det betyder inte att jag önskar att jag vore bättre. Jag känner inget behov av att öva. allt jag vill är att kunna köra lagligt (vilket jag kan med kortet i hamn), jag nöjer mig där. Jag blir bara sur när folk ska komma dragandes med "nej då du är säkert jättebra"-snacket... varför kan man inte få vara dålig?

Jag tycker det är lika befriande att få känna sig dålig som att få känna sig bra. Båda sakerna är enligt somliga förbjudna. Men dem tänker jag inte lyssna på.