Dag 9, bok 4

Just nu är teamet lite vingklippt, men vi reser oss igen, på ett eller annat vis. Vi har vår första intervju inbokad och förhoppningsvis blir den avklarad i slutet av denna vecka. Boende för en billigare penning har vi också hittat, endera 500 bath/natten med egen toa eller 250 bath/natten utan egen toa. Får se vad vi väljer. Priset är för två så hur som helst så blir det minst en halvering mot det vi betalar nu, med våra 1000 bath per natt.

Jag drömmer om min kamera om nätterna och provar fortfarande att starta den varje dag. Ingen reaktion. Den är stendöd. Så fort jag kommer in till fastlandet tänker jag se om det finns någon att få tag på för en billigare slant, för det här går nog inte. Känner mig tom och genomskinlig... eller så är det bara en övergångsperiod, kanske vänjer jag mig att vara utan den. Fast nä, jag vill inte vänja mig. Det är lite som med kaffe. Drick drick drick, säger folk. Till slut vänjer du dig! Av vilken anledning skulle jag vilja tvinga mig själv att vänja mig dricka nåt jag tycker är svinäckligt? För att passa in i vuxen-mallen? Jag betackar mig. Ho ho ho...

Nu läser jag Tillsammans är man mindre ensam, NU liksom. Det är, så att säga, på tiden. Språket är underbart, som att ligga ner i solen och bli kittlad på kinden med en fjäder eller ett grässtrå. Jag är inne på sista kapitlet och jag vill dra i nödbromsen. Vill inte att den ska ta slut. Typ så:

Jag ser att den har blivit film, och jag undrar varför. Jag är inte emot alla bokfilmatiseringar men en del kan jag inte riktigt förstå poängen med, eftersom vissa böcker inte är geniala för själva historiens skull utan för språkets... formuleringar och ord som lyfter en från stolen/sängen/stranden/var-man-nu-är och får en att sväva iväg. Ungefär som med ishockey och konståkning. Vissa böcker är som bra hockeymatcher; spännande rätt igenom, lagom mycket våld, lagom mycket fart, man vet inte hur det ska sluta och man glömmer det som finns runt omkring och är helt inne i matchen. Sånt blir bra film. Sen finns det konståkningsböckerna, där orden är som piruetter och perfekta skär. Det händer inte så mycket, men det behövs inte. Allt är bara som en enda lång sinnesnjutning. En sådan filmatisering blir bara en blek kopia. Jag har sett det så många gånger.

Jag drar till med två exempel: The Beach och Fight Club. Speciellt Fight Club må jag säga. Språket i den lilla tunna boken är så galet poetiskt. Där snackar vi bielmanpiruetter och trippel toeloop. Filmen är inte dålig, men den är inte heller superduper. Det trodde man inte, att Fight Club skulle vara mer konståkning än hockeymatch. Kanske är det därför jag älskar böcker så mycket.